Tim Sylvia vill komma tillbaka till UFC. Dana White säger bestämt nej, och menar att UFC:s tungviktsdivision var som svagast under de år "The Maine-iac" var mästare. Tim Sylvia är beredd att fightas gratis om han får en ny chans. Han tror dessutom att han kan besegra 80 % av tungviktarna i UFC. Som en bonus släpper Sylvia också en video där han kör stenhårt i gymmet. Eller stenhårt kanske är fel ord; han tränar i alla fall.

Den gamle UFC-mästaren vill verkligen göra comeback i oktagonen, och jag stöttar honom givetvis. Inte för att hans statistik ser fantastisk ut de senaste åren, inte för att han ser ut att vara i toppform, inte för att han har särskilt stora chanser att lyckas. Utan för att jag tycker så mycket om honom. Här och nu får Tim Sylvia officiellt mitt fulla stöd. Hur ser du på saken?

Förresten, jag saknar Brock också. 

Antonio Rogerio Nogueira har skadat knät och missar matchen mot Alexander Gustafsson i Globen. Istället för Lil Nog får vi se Thiago Silva mot vår svenske hjälte. Jag är lite rädd för Thiago Silva. Han känns rent spontant som en betydligt tuffare fighter än lille Noggen. Däremot är det oerhört svårt att göra en bedömning av Silvas kapacitet i dagsläget. Brassen har varit avstängd på grund av ett förfalskat urinprov och inte slagits på över ett år. En bra matchning som är väldigt svårtippad. Thiago Silva är otäck. Och farlig. Och stark. UFC on Fuel 2 går i Stockholm den 14:e april. Då får Alex bekänna färg.

Roy Nelson möter Antonio Silva på UFC 146 den 26:e maj. Det här är en besynnerlig matchning utan direkt relevans. Nelson har inget med tätstriden i tungvikt att göra. Inte nu längre. "Big Country" är inte särskilt rolig att titta på heller. "Bigfoot" gör sin debut i UFC och måste verkligen vinna det här. Den store brasilianaren har blandat lysande insatser med halvrisiga prestationer de senaste åren. Om han vill tas på allvar i UFC bör han gå in i oktagonen och köra över Roy Nelson. Det är lättare sagt än gjort.

Någon inom UFC har bestämt att Ben Henderson och Frank Edgar ska mötas igen. En jättedålig idé enligt mig. Jag är otroligt less på den här typen av returmatcher, där Frank Edgar alltid verkar vara inblandad. Henderson vann mötet på UFC 144, och även om det var jämnt så var det inte tillräckligt jämnt för att motivera ett nytt möte. Nää, gör något spännande med "Smooth" och "The Answer" istället. Det kryllar av konkurrenskraftiga förmågor i lättvikt. Det här är bara dålig fantasi. 

Långtradardiesel, barbecuesås och helstekta mammutar, blodiga knytnävar och viljan att slå folk på käften är vad jag tänker på just nu.

Han är sinnebilden för avskalad, rå och primitiv MMA. Tank Abbott är en av de största profilerna när jag reser tillbaka i tiden till "gamla" UFC. Alla som sett galor från förra årtusendet minns den bestialiske stridsvagnen. Det var liksom aldrig något snack om saken när Tank skulle fightas; man visste att det skulle handla om ultravåld, barslagsmål och att banka sin motståndare till sömns. Att han sedan såg ut som en motorcykelhuligan från San Quentin-fängelset gjorde inte saken sämre. 

Även om Tank Abbott, eller David Lee Abbott som han egentligen heter, aldrig nådde några stora framgångar i buren så finns hans avtryck åtminstone på min näthinna. I grund och botten var Tank en brottare, men vi minns honom som en kraftfull, ruskig fighter som svingade mot allt som rörde sig. Det var inte särskilt vackert, men det var 90-tal och det var rudimentär och barbarisk MMA. Originalmanuset till Kimbo Slice om man så vill.

Tank Abbott stoltserar med ett negativt record på 10-14 totalt. Bara det är lite coolt tycker jag. I UFC gick han hela 18 matcher och vann åtta av dessa. Under åren mötte Tank motståndare som Dan Severn, Don Frye, Vitor Belfort, Maurice Smith, Pedro Rizzo, Kimo och Frank Mir. Sista UFC-fighten var så sent som på UFC 45 och sista MMA-fighten gick av stapeln 2009. För fyra år sedan mötte Abbott för övrigt Kimbo Slice i Elite XC och förlorade på knockout efter 43 sekunder.

Det är inte resultaten i sig som är viktiga när man talar om Tank Abbott. Det är hela den absurda uppenbarelsen och viljan att fightas till sista blodsdroppen. Man kan tala i timmar om hans klassiska matcher mot till exempel Oleg Taktarov, Dan Severn eller Frank Mir. I slutändan är det dock personligheten, den opolerade ytan och kärleken till djuriska brawl vi minns. Nostalgimätaren slår definitivt i botten när jag tänker tillbaka på Tank Abbott. En UFC-legend som förtjänar att uppmärksammas. 

Det har varit en fullspäckad MMA-helg. Strikeforce anordnade en gala med gamla bekantingar samt en titelfight för kvinnor i bantamvikt. Ronaldo "Jacaré" Souza segrade, medan Daley, Noons och Scott Smith fick bita i gräset. Och Ronda Rousey knäckte Miesha Tates arm förstås. I bästa Frank Mir-stil.

UFC:s evenemang i Australien handlade främst om en welterviktsmatch av rang, en flugviktsturnering och en rejäl tabbe med resultatlistorna. Jag tar mig dock friheten att välja och vraka, och fokuserar därför enbart på matchen i 170 pounds.

Thiago Alves vs. Martin Kampmann  
Det här blev framförallt ett bevis på att varken Alves eller Kampmann hör hemma i den absoluta toppen av divisionen. Huvudmatchen får alltså lov att kategoriseras som en liten besvikelse, och om man ska vara drastisk fanns det två förlorare och ingen vinnare. Jag ska göra ett försök att motivera mina hårda ord.

Thiago Alves höll i taktpinnen under matchens 14 första minuter. Han delade ut låga sparkar och ett antal korrekt adresserade slag. Därutöver stod Alves emot nedtagningsförsöken från Kampmann och gjorde själv en snygg passering till mount i första ronden. Det var utan tvekan brasilianarens fight, och poängsegern var så gott som klar när Alves fick hjärnsläpp och dök in i en giljotin. Om man bortser ifrån den taktiskt tveksamma double leg-manövern, kan jag konstatera att "The Pitbull" såg hyfsad ut. Men bara hyfsad. Thiago Alves är inte samma progressiva fighter som han var under åren 2006-2008. Nu har han fyra förluster på sex matcher och måste snart vända på den här illavarslande trenden. Det här håller inte i längden. 

Martin Kampmann vann matchen och segergiljotinen var skickligt utförd. Dessförinnan var det emellertid inte mycket som gick danskens väg. En front kick på Alves haka var det bästa han åstadkom. Bitvis såg klincharbetet bra ut och han försökte med knän och single legs. Jag vidhåller att "Hitman" är lite för mesig. Boxningen är stilren men harmlös, och brottningen saknar det där djuriska drivet som vinner matcher. Det är mycket osäkert, med betoning på mycket, om Kampmann har det som krävs för att bli en titelutmanare. Han figurerar ständigt i högprofilsammanhang utan att någonsin briljera skiten ur en. Martin Kampmann både vann och förlorade på samma gång i lördags. 
 

Nu är det slutgnällt från björkarnas stad. För den här gången.  

Är ni redo för ännu en UFC-gala? På lördag den 3:e mars slänger Dana White & Co upp UFC on FX: Alves vs. Kampmann. Bara så där. Semifinalerna i flugviktsturneringen ska avklaras och The Ultimate Fighter 11-vinnaren Court McGee ska försöka ta sin fjärde raka vinst i buren. Men det är en angelägen welterviktsmatch som kommer att få min fulla uppmärksamhet. Thiago Alves mot Martin Kampmann är en förtjusande matchning i en division som sjuder av liv. Då drar vi helt sonika till Sydney, Australien. Häng med. 

Thiago Alves vs. Martin Kampmann – Weltervikt
Både "Pitbull" och "Hitman" får anses vara toppnamn i 170-pounds, trots att karriärerna haft tillfälliga driftstopp de senaste åren. Killarna presterar allt som oftast på hög nivå och nu behöver båda två en seger för att inte tappa mark. I weltervikthierarkin måste man slåss för glatta livet, annars äts man snabbt upp av rovdjurshorden som lurar bakom hörnet. 

Thiago Alves (19-8 MMA, 11-5 UFC) måste först och främst klara vikten. Som rutinerat proffs bör det inte vara några problem, och Dana White har varnat honom tidigare. Alves sitter på många trumfkort. Han är stor, han har divisionens bästa low kicks och eminent muay thai. Dessutom är han explosiv och har utvecklat en ändamålsenlig defensiv. Senast ströp Alves ut vår svenske nykomling Papy Abedi i första ronden. Men rent generellt finns Alves svagaste sidor på grapplingfronten, och mot påstridiga brottare brukar han få problem.

Med 9-4 i UFC har vår danske vän förtjänat epitetet oktagonräv. Kampmann kan liknas vid en graciös balettdansare i en aggressiv grindcore-mosh pit. De senaste åren har "The Hitman" blivit alltmer allround, men hans främsta vapen är fortfarande den tekniska kickboxningen. Han är emellertid en underskattad submission-artist och brottare. Segrarna mot Carlos Condit och Rick Story imponerar, medan förlusterna mot Paul Daley och framförallt Jake Shields var omotiverade. Det jag saknar mest hos Martin Kampmann är att han är lite för snäll och lite för timid i sina attacker.  

Joe Silva gjorde ett utomordentligt jobb när han tussade ihop Alves och Kampmann. Två intressanta stilar och två segersugna killar borgar för en konflikt på högsta nivå. Thiago Alves har störst chans att vinna enligt oddsmakarna. Jag tror att det finns två tänkbara scenarion inför lördagens fight. Antingen blir det en diabolisk bombräd från Alves sida som avslutar matchen i första ronden. Eller också tar Kampmann hem ett beslut med hjälp av taktik, avståndsboxning, fotarbete och strategisk grappling.   

Mitt tips är att slagkraft går före finlir den här gången. Thiago Alves sänker Martin Kampmann efter cirka tre minuter i rond ett. Brasilianaren vill helt enkelt mer för tillfället, och han är ilsken och uppretad som en spansk tjurfäktningstjur.   

Pensionär of the night
Ålderdomshemmet nästa för Quinton Jackson? Den gode Rampage har haft sina stunder i rampljuset! Än idag kan han blixtra till med powerboxning och Pridedoftande golvdunkningar, men karriären håller på att lida mot sitt slut och i lördags förlorade han klart mot kompetente Ryan Bader. Några fler titelfighter lär det inte bli. Däremot finns alltid ett nostalgiskimmer kring mannen med kättingen och varglätet.

Misär of the night
Jake Shields kom till UFC, rejält hypad och obesegrad de senaste sex åren. I oktagonen tog karriären emellertid en ny vändning och Shields fick smisk av både GSP och Ellenberger. I helgen fick han slita hund för att betvinga mediokre japanen ”Sexyama”, och Shields var sannerligen ingen fröjd att titta på. Hur Cesar Gracies ökentorra jiu-jitsu-fenomen kunde besegra Dan Henderson i Strikeforce är obegripligt? Finns det några Jake Shields-fans därute, och hur ser dom i så fall ut?

Head kick of the night 
Höger- eller vänstersläggor och submissions i all ära. I min bok är en spektakulär knockoutspark bland det mest prestigefyllda som finns. Anthony Pettis smalben på Joe Lauzons haka var läckert MMA-artisteri.

Barbar of the night
Ett pris som självklart går till Tim Boetsch. I två ronder var han riktigt illa ute mot Yushin Okami, men i tredje lyckades han på något mirakulöst sätt vända på steken. Boetsch smeknamn är klockrent! Amerikanen är ociviliserad, primitiv och vildsint i buren. En härlig kontrast mot alla utstuderade taktiker som härskar i oktagonen. Heja medeltid, heja oborstade sluggers!

Mysterium of the night
Mark Hunt har vänt sex raka förluster till tre raka vinster. Tre raka i UFC! Hur är det möjligt? Jag var inget stort Hunt-fan under K-1-eran, och är det således inte nu heller. Men en knockout är alltid en knockout, och mot reslige strikerspecialisten Cheick Kongo får det anses som en bedrift. Nu har väl Mark Hunt nått vägs ände? Eller har samoanen fler överraskningar att bjuda på?

Besvikelse of the night
Jag anser att Cheick Guillaume Ouedraogo slarvade bort en MMA-karriär i lördags. Oavgjort mot Travis Browne och förlust mot Mark Hunt går inte att försvara om man vill spela i A-laget. Men sanningen är väl den att Kongo inte är bättre än så. Det kanske är dags att jag inser det.

Fight of the night
Tuffa grabbar, hårda jabbar och inga tabbar. Edgar och Henderson är killarna som käkar taggtråd till frukost, för att använda ett slitet uttryck. Men det passar faktiskt in i det här sammanhanget. Hur många kan gå fem MMA-ronder med blod forsande ur näsan, och hur många kan gå fem ronder utan att se ansträngd ut? Det var kanske inte århundradets match, men Frankie och Benson är hårda killar i en hård sport som förtjänar stående ovationer. 

UFC 144 är över och det är med blandade känslor jag tittar tillbaka på händelserna i Japan. Oväntade segrar och slätstrukna insatser är kontentan av helgens MMA-drama. Däremellan fanns det givetvis vissa element som var fullkomligt fenomenala. Låt oss analysera och ventilera.

Frank Edgar vs. Ben Henderson
Vi fick se fem ronder lättvikt på världsnivå. Antingen är man tokigt begeistrad över denna parad av kämpaglöd. Eller också är man okänsligt blasé. Jag lyckades tyvärr aldrig få pulsen att överstiga 75. Troligen beror det på Frank Edgars effektiva men i längden långtråkiga fightingstil. Det finns en touch av förutsägbarhet i "The Answers" uppträdanden. Edgar är kraftfull för sin litenhet, osannolikt stryktålig och ibland lite för perfekt. Han har allt som en MMA-utövare kan önska, men nu mötte han en starkare och något festligare fighter. Det tar emot att säga, men jag är glad att Edgar förlorade titeln. Det lär knappast bli något problem att hitta motståndare åt den före detta mästaren.

Ben Henderson har jättestora lår är jättestark i alla närkamper. Till det kan man addera extravagant teknik och en kroppshydda som många welterviktare bara kan drömma om. Nu äger han lättviktsbältet och "Smooth" såg närmast oberörd ut efter matchen. Det var jämnt, hårt och stundtals mäktigt. Jag tror att Henderson kan utvecklas ytterligare och när han får lite mer spelrum kommer vi att få se den nya mästaren blomstra. Nu är han kung i en extremt konkurrenskraftig division. 

Quinton Jackson vs. Ryan Bader 
Rampages återkomst till Japan blev varken succéartad eller sevärd. Den gamle Pride-legenden såg fräsch ut i ungefär 30 sekunder. Därefter fick han finna sig i att sitta bland fansen på läktaren. Förlåt, Rampis bjöd på en vansinnig slam i andra ronden, och nostalgimätaren sköt förstås i höjden. I övrigt var det den snabbare, vitalare och smartare Ryan Bader som gjorde en taktisk höjdarmatch. Någon trötthet syntes inte hos "Darth", som ångade på med rörlighet, nedtagningar och skadeverkan på golvet. Synd bara att Bader inte behärskar jiu-jitsu. Jag är emellertid mycket imponerad över TUF 8-vinnarens fysik och han lär matchas hårt även i fortsättningen. Bader vistas i en intressant sektor i lätt tungvikt, där även Alexander Gustafsson, Thiago Silva, Little Nog, Stephan Bonnar och Phil Davis huserar. För Rampage ser det mörkt ut. Jag tippade pensionering, men eventuellt får vi se ytterligare en nostalgitripp för Quinton Jackson. Gissningsvis mot Forrest Griffin eller Rich Franklin.

Cheick Kongo vs. Mark Hunt
Vilken kalldusch! Där åkte både jag och stora delar av MMA-etablissemanget på en rejäl blåsning. Jag hade totalt räknat bort Mark Hunt, och nu blir det 15 minuter i skamvrån för min del. "The Super Samoan" stod rakryggad och förlitade sig på sin K-1-bakgrund, men han neutraliserade även Kongo i klinchen och stoppade ett nedtagningsförsök. Mark Hunt är en bastant köttbit med osynliga knogjärn i handskarna. Någon skymt av tungviktsbältet kommer 37-åringen från Nya Zeeland aldrig att få, men han förtjänar en ihållande applåd för sin oväntade knockout-seger. För Cheick Kongo var detta en katastrof. Den grekiske guden har kämpat och försökt närma sig toppen i tungvikt under många år. Men det här var nog spiken i kistan när det gäller drömmar om guld. Kongo har en begynnande glashaka och han lyckas aldrig göra något riktigt stort av sin begåvning. Entrévakt nästa för den ståtlige fransmannen.

Jake Shields vs. Yoshihiro Akiyama
En klibbig match i weltervikt som kommer att glömmas bort lika fort som det tar att säga grapplinggyttja. En skittråkig duell mellan två icke-boxare som inte uträttade något av värde. Akiyama har skickligt takedown defense och bjöd på några flashiga judomanövrar. Jake Shields kan fortfarande inte boxas överhuvudtaget, men har ett single leg-driv och några uns vinnarskalle. Menlös poängseger för Shields, som borde få möta Diego Sanchez nästa gång. Det vore något.

Yushin Okami vs. Tim Boetsch
Efter två ronder löd min analys så här: Okami är en hederlig grovjobbare med förbättrad standup, vass jabb och oklanderligt markarbete. Tim Boetsch är obekväm på fötterna och en slagpåse med medeltidsvibbar. I början av tredje ronden fick jag dock mitt livs överraskning. Jag svalde banne mig en jätteostkrok i vrångstrupen när "The Barbarian" exploderade i en sällan skådad våldssekvens. Det var inte snyggt men osalig kraftfullt. Raw power unlimited! Nu har Boetsch tre raka i mellanvikt och bara den allsmäktige vet vad som händer härnäst. Hans bröllopsresa i 185 måste ta slut snart om du frågar mig.

Anthony Pettis vs. Joe Lauzon
Att "Showtime" har högteknologiska och gravitationstrotsande sparkar visste vi. Nu fick Joe Lauzon uppleva den bistra och olustiga eftersmaken av härdat skenben. Pettis spark satt precis där den skulle och matchen var över efter drygt en minut. Det som ska poängteras är att Pettis har skolboksenlig rotation i höfterna och han avslöjar inte sparkens destination förrän den når motståndaren. En vacker kombination av ingredienser hämtade ur Tae Kwon Do och Muay Thai. Anthony Pettis stod för galans knockout och dundrar nu upp i lättviktstoppen. Många vill se en returmatch mot Ben Henderson, och det är givetvis ingen dum idé. Men det finns ett mullrande djup i UFC:s lättvikt, utmanarlistan är lång och 155-vargarna står redan på rad och saliverar. Joe Lauzon får klättra ner en bit på stegen och ta nya tag med sina submissionfärdigheter.

Granskningen inför UFC 144 är postad och klar. Endast timmar återstår till huvudkortets start och världen håller andan. Eller äter grillchips och dricker Vira Blåtira åtminstone. Japan är redo för lite actionmanga – är du?  

Quinton Jackson missade vikten med fem pounds eller 2.3 kilo. Därför kommer matchen mot Ryan Bader att gå i catchweight (211 pounds) och Rampage får böta 20 % av lönen. Debaclet skylls på en skada som ska ha uppkommit under förberedelserna. Huruvida skadan kommer att påverka Rampages prestation i buren är oklart, men det brukar sällan vara ett gott tecken att en fighter missar vikten med så pass mycket som fem pounds. Jag hävdar bestämt, och kanske med en dåres envishet, att Ryan Bader kommer att vinna. Med större hunger, yngre kropp och några sluga double legs. Jag litar på min magkänsla.  

Vi fick se ett gäng ordentligt deffade killar under invägningarna. Yoshihiro Akiyama har bantat ner sig till weltervikt; ännu en anledning till att jag tvivlar på japanens chanser mot arbetshästen Jake Shields. Mest utmärglad var ändå Ben Henderson. Jag gissar att ”Bendo” väger åtminstone tio kilo mer vid matchstart. Han kommer att behöva all kondition som går att uppbringa mot mästaren Edgar. Var så säkra. Slutligen har vi Mark Hunt, som tydligen unnat sig både plusmeny och extra lökringar de senaste veckorna. 

Galans lilla godbit är Pettis mot Lauzon. Svårtippat så in i bomben och dessutom viktigt för tätplaceringarna i lättvikt. Oddsen och de flesta experter säger Pettis. Jag säger Lauzon. Men det är med darr på läppen och kunde jag helgardera skulle jag göra det. 

Nu lite sömn. Sedan en överdådig söndagsbuffé med massor av MMA-snask.