"I don't believe in God, but I'm afraid of him." Well I believe in God, and the only thing that scares me is Anderson Silva. 

Demian Maia vs. Rick Story
Maia är tillbaka som den strypande jiu jitsu-gud vi minns från förr. Nu har han två raka vinster sedan bytet till weltervikt, och det är inga dåliga namn han tagit sig förbi. Det är precis så här Demian Maia ska jobba; använda slag för att öppna för nedtagning, och sedan satsa på det han kan bäst. Neck cranken och den efterföljande rear naked choken gjorde ont att bara titta på. Maia såg riktigt fräsch ut, och fortsätter han att anamma boa constrictor-taktiken bör hela 170-divisionen se upp. Ja, kanske inte GSP då, men alla de andra. För Rick Story gäller det att gnugga bort fästvallan under skidorna. Annars blir han stående när det övriga fältet susar förbi.

Phil Davis vs. Wagner Prado
Mr. Underbar känns fortfarande okomplett som MMA-fighter. Men med så pass mycket brottarkunnande kommer han att jävlas ordentligt med alla på plats 6-12 på 205-rankingen. Davis gjorde en strategisk kanonmatch i Rio. Brottarintensiteten och klinchandet satte effektivt stopp för Prados matchplaner. Att Davis sedan avslutade med en felfri anaconda kom inte som någon överraskning. Den har vi sett förut. Tyvärr. Wagner Prado var en stor besvikelse för mig. Alla visste att Davis skulle stövla in med vildsvinsbrottning, men vad hände med att åtminstone försöka sig på en diktatorisk muay thai-attack? En ytterst tvivelaktig insats av Wagner Prado, men jag ger honom en chans till.

Jon Fitch vs. Erick Silva
Jon fitchade hem ett domslut. Igen. Vanligtvis brukar Fitch få en massa skit för att han aldrig avslutar en match, men den här gången förtjänar han enbart beröm. Matchen var en hisnande åkattraktion som bjöd på tempo, platsväxlingar och teknik. En stilstudie i positionering, submissionförsök och kanske framförallt submissionförsvar, som belönades med Fight of the Night-bonusen. Att Jon Fitch lyckades parera Silvas rear naked choke i andra ronden var mästerligt. Det var ingen ny Jon Fitch vi fick se, men dock en stark, tålmodig, uthållig och restaurerad version som hittat tillbaka till sitt gamla levebröd. Erick Silva har definitivt framtiden för sig. "Indio" kroknade i tredje ronden och han är möjligtvis något vårdslös i sin standup. Jag tror att han behövde den här tankeställaren.

Glover Teixeira vs. Fabio Maldonado
Jag har nog aldrig sett någon ta så mycket stryk som Maldonado gjorde i första ronden. Teixeira är ett domedagsvapen med en underbar touch av Chuck "The Iceman" Liddell. Sådant gillar jag. På kort tid har Teixeira hunnit sätta skräck i många lätta tungviktare. Ingen vill möta honom, och det förstår jag efter lördagens biffbankaruppvisning. Några små frågetecken uppenbarade sig emellertid angående Teixeira: mitt i allt ös måste han kunna behålla kylan och spara på krafterna inför en eventuell femrondare. Annars är Glover Teixeira bokstavligt talat en uppfriskande käftsmäll i nyllet på 205-divisionen. Fabio Maldonado fick in en redig vänsterkrok i slutet av första ronden. Det var hans bästa moment i matchen. Olyckligtvis var det hans diamant-skallben som fick mest uppmärksamhet under kvällen. När Maldonado såg ut som Jason Vorhees utan hockeymask, tyckte domaren att det var dags att stoppa massakern. Det var troligen lika bra.

Antonio Rodrigo Nogueira vs. Dave Herman
Jag avskyr att analysera Big Nog. Mitt förhållande till honom är så... komplicerat. På UFC 153 fick Nogueira en lagom lätt och passande motståndare, och Rio-publiken fick valuta för pengarna. Big Nog är en gammal jiu jitsu-räv som fortfarande håller måttet. Någorlunda i alla fall. Han ser stundtals obekväm ut på fötterna och mot Herman blev han faktiskt kastad ett par gånger. Men Noggen har tydligen mikroskopiska MMA-molekyler invävda i sitt dna. Att avsluta Herman med en armbar måste kännas skitbra, både för honom själv och för alla hans fans runtom i världen. Jag fortsätter emellertid att vara lagom kallsinnig till Antonio Rodrigo Nogueira. För Dave Hermans del hoppas jag att nästa fight blir på arbetsförmedlingen. Han är för pjoskig, som min mormor skulle ha sagt. 

Anderson Silva vs. Stephan Bonnar
Det finns inget värre än när Anderson Silva spelar apa i buren. Ni vet, när han förlöjligar och leker med sitt byte. När han håller händerna vid sidorna och säger "kom igen, slå mig då, för snart kommer jag efter dig". Usch! Samtidigt finns det inte så mycket som är bättre heller. Det är ett omisskännligt tecken på dominans. Anderson Silva är helt outstanding i de stående momenten. Ibland glömmer man dessutom bort att hans haka är av bästa kvalité. Silva blev faktiskt träffat ett par gånger utan att reagera nämnvärt. När Silva till slut påbörjar sin attack är han smart, precis och enormt explosiv. Det krävs en hel del tajming för att komma rätt och träffa med det där avgörande knät.

Bonnar gjorde vad han kunde. Jag tycker att han började strategiskt och bra genom att klincha och försöka trötta ut Silva med sin storlek. Men det var naturligtvis dömt att misslyckas. Bonnar får i alla fall applåder av mig för att han försökte.

Ja, Anderson Silva är ett snille och ett unikum. Kanske den största MMA-fightern genom alla tider. Nu vill han återgå till mellanvikt och avsluta karriären obesegrad. Jag förstår honom absolut. Om jag fick min vilja igenom skulle han dock gå den där supermatchen mot Jon Jones (hellre Jones än GSP vill jag förtydliga). Det ligger helt rätt i tiden, och varken Silva eller Jones är uppbokade. Då hinner också respektive division mogna och få fram värdiga motståndare för framtiden. Ge oss denna superfight Dana White! Gör det snart, för annars blir det aldrig av!

Tack för att ni läser! Vi ses.

Ett av de starkaste huvudkorten på länge. Så kan man sammanfatta UFC 153 som äger rum nu på lördag i Rio, Brasilien. Vi kommer att få uppleva en exklusiv blandning mellan etablerade stjärnor och intressanta framtidslöften. Rensa bort allt onödigt i kalendern, för jag tror inte att du vill missa den här galan. Förresten, jag vet.

Anderson Silva vs. Stephan Bonnar – Lätt tungvikt
Jag letar desperat efter en lämplig synonym till bisarr. Men jag hittar ingen som passar. Så jag konstaterar helt sonika att det här är en av årets märkligaste matchningar. Kanske en av de märkligaste i UFC:s historia till och med.

Initialt var jag både förtvivlad och desillusionerad över UFC:s beslut att utfodra Anderson Silva med Stephan Bonnar. Men tiden läker alla sår, och har vi riktigt tur kan "The American Psycho" bjuda upp till dans. Sevärt lär det hur som helst bli i all sin galenskap, för Stephan Bonnar är Rocky Balboa och Anderson Silva är Ivan Drago. Eller nåt sånt.

Anderson Silva behöver ingen närmare presentation. Alla känner till legenden "The Spider". I mellanvikt är han obestridlig kung med sina tio titelförsvar. I lätt tungvikt har han tidigare förnedrat James Irvin och Forrest Griffin. Jag uppskattar att Silva gästspelar i 205-divisionen, men det är vansinnigt synd att varken UFC eller Silva själv törs satsa på en ordentlig utmaning. Den här matchningen är så äckligt trygg och disharmoniskt.

Stephan Bonnar har åkt berg- och dalbana i lätt tungvikt. I dagsläget har han emellertid tre raka vinster. Vi vet att Bonnar gärna sluggar som en galenpanna och hans tuffhet är det ingen som ifrågasätter. Dessutom har han underskattad brottning och väger betydligt mer än sin motståndare. Men i mina ögon tillhör "The American Psycho" det förflutna. Visst finns det en avlägsen möjlighet att Bonnar lyckas ta ner Silva och vinna på poäng eller TKO, men oddsen för det är rekordhöga. Just nu får man 1.07 för Silva-seger och 8.15 för Bonnar-seger (odds från Betsson).

Mina vänner, låt oss tala klarspråk. Frågan är inte OM Anderson Silva kommer att vinna. Frågan är när och hur? Mitt tips är att Stephan Bonnar faktiskt kan stå emot i en eller möjligtvis två ronder. Sedan kommer medvetslösheten att omfamna honom.

Antonio Rodrigo Nogueira vs. Dave Herman – Tungvikt 
Storebror Nogueira på hemmaplan – då kan vad som helst hända. Jag har räknat ut Big Nog de senaste åren. Korkat tycker vissa, befogat tycker andra. Faktum är att Noggen gjorde slarvslylta av ungtuppen Brendan Schaub på UFC 134. I Rio de Janeiro förstås. Mot Frank Mir, på UFC 140, var han på god väg mot vinst. Men sedan hittade Mir en helvetes-kimura och knäckte Nogueiras arm.

Nu är armen läkt och Big Nog har pressen på sig. Att förlora mot Dave Herman på hemmaplan duger inte. Även om det är åtta-nio år sedan Big Nog gick sina legendariska matcher mot Cro Cop och Fedor, så lär han inte vika ner sig inför 15.000 hysteriska sydamerikaner. Det vore minst sagt olämpligt för den fortsatta karriären.

Dave Herman kommer från två raka knockoutförluster mot Struve och Nelson. Det här är hans sista chans att rädda UFC-kontraktet. Det kan gå vägen, men då måste han hålla guarden uppe, röra på fötterna, undvika att bli nedtagen och kickboxas perfekt. Mitt tips är att Nogueira håller för trycket och vinner på knockout i tredje ronden. 

Glover Teixeira vs. Fabio Maldonado – Lätt tungvikt 
Underbar helbrasiliansk machoexplosion som lär ta slut med en överljudsknall. Teixeira tränar med John Hackleman och Chuck Liddell, vilket syns i hans härligt utmanande boxningsstil. Många spår att Teixeira kommer att avancera skyndsamt mot toppen i lätt tungvikt. Jag håller med. Än så länge har Teixeira bara 1-0 i UFC och egentligen skulle han ha mött Rampage Jackson. Men Rampage skadade sig och ersattes av ex-boxaren Fabio Maldonado. Synd. Maldonado har inte övertygat i UFC och han kommer från två raka förluster. Mitt tips är att Glover Teixeira kommer att synas på många huvudkort framöver. På lördag vinner han i första ronden med hårresande aggressivitet och Hulk-nävar. Kanske får vi se en avslutande submission som grädde på moset.

Jon Fitch vs. Erick Silva – Weltervikt 
Man tackar och tar emot när UFC bjuder på en stilmässig jackpot. Långköraren Fitch tar emot begåvade brassen Erick Silva i en utslagsgivande welterviktsmatch. Jon Fitch har som bekant vandrat runt i en limboliknande tillvaro de senaste åren. En returmatch mot GSP har varit nära, men ändå så långt borta. Efter oavgjort mot B.J Penn och en tolvsekunders fadäs mot Johny Hendricks kan man betrakta Jon Fitch som en vanlig UFC-fighter igen. Här kommer Fitch att ånga på med sin MMA-anpassade brottning. Mot sig har han brasiliansk BJJ-finess kombinerat med radikal muay thai. Mitt tips är att Erick Silva kommer att gå långt. Först ska han dock passera farthindret och klistermärket Fitch. Det gör man inte i förbifarten. Jon Fitch gör en Jon Fitch och vinner på decision.

Phil Davis vs. Wagner Prado – Lätt tungvikt 
Vi försöker igen. Och inga ögonpetningar den här gången tack! Jag är fortfarande rejält tänd på detta möte, och egentligen har jag ingenting nytt att komma med. Det enda som ändrats är att Davis och Prado nu återfinns på huvudkortet, samt att de båda haft gott om tid för studier och förberedelser. Min tidigare granskning står sig fortfarande, och den säger att Prado vinner på TKO i rond två. 

Demian Maia vs. Rick Story – Weltervikt 
Huvudkortet kryllar av superhjältar och framtida celebriteter. Demian Maia och Rick Story hör inte riktigt dit. En gång i tiden var Maia en fruktad submissionspecialist med magiska trolleritricks i repertoaren. Ett ansett varumärke. Numera ser vi oftast en grovjobbande welterviktare med förbättrad boxning. Situationen är liknande för Rick Story. Som bäst hade han sex raka segrar i UFC och var glödhet. Men grävmaskinsbrottningen har mattats av och händerna känns inte lika skarpa längre. 170 Pounds är en extremt konkurrenskraftig division. För Maia och Story är det upp till bevis nu. Hänga med i kapprustningen eller bli lämnad åt vargarna. Mitt tips är att Rick Story bökar hem ett domslut.

UFC on FX: Browne vs. Bigfoot föll mig inte alls i smaken. Visst fanns det ett antal läckra knockouter och submissions, men de två matcher som jag koncentrerat mig på blev tyvärr bittra besvikelser. Men misströsta inte, för UFC 153 är mindre än en vecka bort. Och den galan får åtminstone mig att torka mungiporna av förtjusning. 

Jake Ellenberger vs. Jay Hieron
Här tippade jag tyvärr helt fel när det gäller Jake Ellenberger. Jag överskattade honom rejält. Min förhoppning var att Ellenberger skulle gå in i buren och göra ett så kallat "statement". Så blev det inte alls. Istället fick vi se en avvaktande kickboxningsmatch med två snarlika fightingstilar. Det var sömnigt, trevande och långtråkigt. Ellenberger, som hade svårt att komma någon vart med sina nedtagningar, kändes oinspirerad. Vad har hänt med hans "killer instinct"? 

Jag skrev tidigare att Jake Ellenberger mycket väl kan nå en titelfight i weltervikt inom en ganska snar framtid. Det står jag fast vid. Då måste han vinna ett par matcher till och visa upp lite mer av sin mördande avslutarförmåga. Det finns gott om bra motståndare till "The Juggernauts" nästa match. Josh Koscheck är ett rimligt alternativ. Annars har vi vinnaren mellan Jon Fitch och Erick Silva, vinnaren mellan B.J Penn och Rory MacDonald eller Siyar Bahadurzada. Eller varför inte Nick Diaz, när han nu behagar återvända till oktagonen. 

Jay Hieron då? Nja, som nykomling måste man utmärka sig och lämna avtryck. Det gjorde inte Hieron. Han var visserligen ingen katastrof, men det är inte så att man sitter och toklängtar efter nästa fight med James Thomas Hieronymus. 

Travis Browne vs. Antonio Silva
"Hapa" startade matchen med självförtroende och övermodiga konstsparkar. Det ser flashigt ut, men jag tycker att han spelar över lite för mycket. I ett tidigt skede av matchen drog Browne sönder någonting i knät, och då är det svårt att prestera på topp. Därefter tog Bigfoot över med solid klinch och sammanhållen boxning. Som ett brev på posten kom också knocken. Kul och välförtjänt för Bigfoot. Trist för oss som hoppats på ett riktigt sjöslag. 

Den här matchen gav egentligen inte några svar överhuvudtaget. Browne har potential men är vårdslös och oslipad. Bigfoot är kompetent och mångsidig, men mot den yttersta tungviktstoppen minskar hans chanser drastiskt. Det kommer dock inte att bli några problem att hitta en motståndare till Antonio Silva. Vinnaren mellan Big Nog och Dave Herman på UFC 153 känns logiskt. Men 265-divisionen har massor av spännande namn, och vi vet att utanför topp tre-placeringarna kan nästan alla slå alla.

Nu duggar UFC-galorna vansinnigt tätt. Fredagen den 5:e oktober smäller det i Minneapolis på ett event som kallas UFC on FX: Browne vs. Bigfoot. Jag kommer att lägga fokus på två av huvudkortets mest profilstarka matcher.

Travis Browne vs. Antonio Silva – Tungvikt 
"Hapa" mot "Bigfoot" är en småmysig historia som i ärlighetens namn känns väldigt lättippad. Browne har dundrat fram genom tungviktsdivisionen och skaffat sig fyra segrar och en oavgjord. Det är många som tror att Browne kan gå långt. Jag håller definitivt med om att "Hapa" har gott om potential och råmaterial. Däremot har jag ett antal frågetecken kring mannen i fråga. Framförallt undrar jag om Travis Browne kan hantera en slipad brottare med god kondition? Därutöver anser jag att Browne är en aning vårdslös med sin anfallsbenägna och utmanande muay thai-stil.

Travis Browne har tre raka segrar (Struve, Broughton, Griggs), och han blandar spektakulära insatser med något mer anonyma prestationer. Browne behöver en rejäl värdemätare snart. Frågan är om Bigfoot är den värdemätaren? Jag tror tyvärr inte det.

Efter den smått sensationella segern mot Fedor Emelianenko har Bigfoot haft det tufft. Först blev han knockad av Daniel Cormier i Strikeforceturneringen, och sedan fick han möta besten Cain Velasquez i sin UFC-debut. Ingen avundsvärd uppgift direkt. Med tanke på att Bigfoot har två raka förluster känns det aningen snedvridet att matcha honom mot vinstmaskinen Browne.

Antonio Silva är en skön kille. I buren har han skaplig boxning, tung klinch, kvalificerad BJJ och stabila markpositioner. Någon utpräglad köttbrottare är han däremot inte. Jag tror bestämt att Bigfoot bör försöka åstadkomma en eller flera nedtagningar, försöka passera och arbeta idogt med ground and pound och lås. Annars blir han utboxad av Travis Browne.

Mitt tips är att Travis Browne kan få vissa besvär i första ronden. Men i rond två hittar "Hapa" distansen och knockar Bigfoot. 

Jake Ellenberger vs. Jay Hieron – Weltervikt 
Denna welterviktskamp kan bli mycket sevärd. Jake Ellenberger var verkligen i ropet för några månader sedan. Med sex raka vinster i oktagonen hade Ellenberger goda argument för att få en titelmatch. Det var innan han sprang in i Martin Kampmanns härdade thaiknä. Jag räknar likväl Ellenberger som en av de absolut starkaste i 170-divisionen. "The Juggernaut" har de kvalifikationer som krävs för att nå en bältesmatch inom 18 månader.

Låt oss hälsa Jay Hieron välkommen till oktagonen. Fast någon UFC-debut handlar det ju egentligen inte om. Hieron hade oturen att få möta en ung och hungrig GSP för drygt åtta år sedan på UFC 48. Hieron har också en förlust mot Jonathan Goulet från Ultimate Fight Night 2 i bagaget.

Jay Hieron har vunnit elva av sina tolv senaste. Det handlar om matcher i Bellator, IFL, Strikeforce och Affliction. Motståndet har dock inte varit i närheten av de killar som Ellenberger besegrat. Klar fördel för Ellenberger alltså.

Sist men inte minst ska vi komma ihåg att Ellenberger och Hieron mötts en gång förut. Det var 2006 i IFL. Då vann Jay Hieron på enhälligt beslut. Räkna med att det finns både prestige och revanschlust inbakat i detta möte.

Både Ellenberger och Hieron är fighters med mycket goda allroundkunskaper. Mitt tips är dock att Jake Ellenberger har styrkan, intensiteten och avslutarförmågan för att vinna det här. Jag tror att domaren avbryter matchen i första ronden och räddar Jay Hieron från att ta onödigt mycket stryk. 

Bättre sent än aldrig. UFC on Fuel TV: Struve vs. Miocic gick i lördags och det var en mycket bra gala. Här följer några hastigt nedkrafsade tankar kring det som hände i Nottingham. 

Che Mills vs. Duane Ludwig
Det syntes tydligt att Che Mills var revanschlysten. Vi är vana att Mills attackerar brutalt med sin muay thai, men i lördags fick vi också ett smakprov på hans markkunskaper. Jag gillade det lilla jag såg och jag är imponerad. Jag tror att Che Mills kommer att armbåga sig relativt högt upp i welterviktshierarkin. Duane Ludwigs knä gav vika i mitten av första ronden och matchen avbröts. Synd, för jag hade velat se fortsättningen på Che Mills aggressiva uppvisning. 

John Hathaway vs. John Maguire
Hathaway har varit ett hett namn de senaste åren och lyfts fram som ett welterviktslöfte. Med fina 6-1 i UFC inför galan var förväntningarna höga. Men matchen blev slätstruken och varken Hathaway eller Maguire övertygade. På en kanongala som UFC: Nottingham hamnade denna fight långt ute i periferin. Hathaway måste slita sig ur decision-kärret. 

Paul Sass vs. Matt Wiman
Alla satt och väntade på att submission-fenomenet Sass skulle sätta ett lås eller en strypning, för det vet vi att han kan. Istället satte Matt Wiman en armbar i första ronden och min haka trillade rakt ner i mitt eget knä. Wow! Att submitta en submissionspecialist är häftigt och det här var MMA i ett nötskal. Oväntat och inspirerande. 

Gunnar Nelson vs. DaMarques Johnson
Nu har Island gjort ett ordentligt avtryck på MMA-kartan. För den som hänger med i fightingvärlden är Gunnar Nelson inget okänt namn, och nu var det dags för islänningen att göra efterlängtad oktagondebut. Och som han gjorde det. Med fascinerande standup, rykande brottning och säkra BJJ-positioner fick Nelson en drömstart i UFC. DaMarques Johnson befinner sig visserligen ljusår från 170-toppen, men Gunnar Nelsons insats är likafullt värd en stor applåd. 

Brad Pickett vs. Yves Jabouin 
Vem sa att man aldrig får se några knockouter i de lättaste viktklasserna? Det var länge sedan Brad Pickett gjorde skäl för sitt smeknamn ”One Punch”. Mot Jabouin fick vi dock se en uppercut som mest troligt skulle ha sänkt en vattenbuffel. Populäre Brad Pickett är en liten kille med stor kapacitet, och en ganska ful hatt. Bantamviktstoppen är inom räckhåll för den sevärde britten. 

Akira Corassani vs. Andy Ogle 
Så blev det till slut en riktig UFC-debut för Akira. I TUF 14-huset snackade han sönder öronen på sina motståndare och åkte sedermera ut i semifinalen. I Nottingham gjorde Akira en riktigt bra match. Så gjorde även Andy Ogle. Jämnt, intensivt, dramatiskt och riktigt sevärt. Det som saknas i brottningen tar Akira igen med viljestyrka och tuffhet. Jag trodde faktiskt att domslutet skulle gå till Ogle. Nu blev det istället svensk split decision-seger och färgstarke Akira kan dra en lättnadens suck. 

Dan Hardy vs. Amir Sadollah 
När fantomen talar så lyssnar man, och när Dan Hardy slåss så kollar man. Enbart Hardys entré är skäl nog att titta på denna gala. Ni som följt mina inlägg genom åren vet att jag älskar "The Outlaw". Jag älskar hans pepp, jag älskar hans luriga leende, jag älskar hans frilla, jag älskar hans introlåt och jag älskar hans entusiasm. Amir Sadollah var en perfekt motståndare för britten. Vi visste att det skulle bli mycket boxning och en viss mängd sparkar från Sadollahs sida. Det passar alldeles utmärkt för Dan Hardy. Extra trevligt var det att se Hardys nedtagningar. Sadollah har 6-4 i UFC och känns fortfarande som en ojämn fighter med lite för risig power. Det var inte kvällens bästa match och det kan bli svårt för Hardy att åter nå welterviktstoppen, trots fint fotarbete, skarp boxning och förbättrad brottning. Men England tillhörde både Dan Hardy och mig i lördags, och det är jag jävligt glad för. 

Stefan Struve vs. Stipe Miocic
En svårtippad match på förhand. Skulle Struves räckvidd och submissions stå sig mot Miocics kraftfulla boxning? Nja, Stefan Struve är och förblir lite av ett mysterium. Han är dålig på att utnyttja sin enorma räckvidd, men han boxas relativt tekniskt och vi vet att han kan snärja de flesta med lås och strypningar. Dessutom har "Skyscraper" skaffat sig en schysst oktagonerfarenhet vid det här laget. Det känns som att Struves längd är både en välsignelse och en förbannelse. Nu har han fyra raka vinster och en match mot Fabricio Werdum skulle sitta fint. Men det fungerar även att matcha Struve mot vinnaren mellan Bigfoot och Travis Browne. UFC: Nottingham innebar en betydelsefull och välförtjänt triumf för UFC:s längste man.

Det var länge sedan jag skrek okontrollerat under en UFC-gala. I lördags kunde jag dock inte hålla mig. Jag ska strax berätta varför. Efter en tids turbulens på MMA-fronten känns det skönt att Ultimate Fighting Championship levererar igen. Vi tar och synar Kanada-eventet.

Jon Jones vs. Vitor Belfort
Ett tecken på storhet är när man försvarar sin titel för fjärde gången, trots skyhögt favoritskap. Jonny "Bones" Jones är fortfarande långt ifrån att vara en personlig favorit, men han slåss förbaskat bra. Dessutom börjar han förstå hur man ska uppträda när man är mästare. Vem vet, en vacker dag kanske Jones och jag kan dra jämnt?

Det man kommer att minnas bäst från UFC 152 är självklart Vitor Belforts armbar. Den som nästan kullkastade hela samhällsstrukturen. Personligen brölade jag och flaxade som en flamingo på Ritalin: "sätt den då, sätt den då!". Det var inte långt borta, och man såg tydligt på reprisen hur Jones grinade illa för att komma loss.
 
Vitor Belfort gjorde inte bort sig på något sätt i lördags. Han kom närmare än någon hittills gjort och förtjänar en dos beröm. Att Belfort skulle hoppa i guard och leta submissions var något oväntat, men kör man fast på en front får man försöka på en annan. Jag trodde emellertid att "The Phenom" skulle attackera bättre stående. Man måste sätta press på Jones. Rigorös press. Då framstår han nästan som mänsklig.

När "Bones" får hålla i taktpinnen är han en briljant orkesterledare. Då kör han en bank- och mangelsymfoni som heter duga. En del av Jones styrka är naturligtvis räckvidden. En annan är de oortodoxa sparkarna och förmågan att nöta ner motståndaren. Sidosparken som träffade Belforts solarplexus var som tagen ur instruktionsboken för Jeet Kune Do. Slutligen var det trevligt att se Jones avsluta med en americana. Ett lås som ibland lärs ut på den allra första nybörjarträningen och ett lås som även funkar bra i titelmatcher. 

Jones nästa match då? Det är oklart. Jag hoppas på Dan Henderson, men jag kan leva med en returmatch mot Lyoto Machida. Bäst av allt vore förstås om UFC frälser världen med en supermatch mellan Jon Jones och Anderson Silva. Detta kommer givetvis inte att hända, och det är lite synd. Jag tycker att UFC är skyldiga att bjuda oss på den fighten, även om det är ett affärsmässigt självmord. 

Joseph Benavidez vs. Demetrious Johnson 
Dana White var arg efter galan. Slutbossen menade att man är en idiot om man inte gillade titelmatchen i flugvikt. Man är en idiot som inte gillar fighting överhuvudtaget, enligt White. Alltså är jag en idiot som inte gillar fighting. Intressant resonemang. 

Jag tycker att Dana White ska lugna ner sig en smula. Alla kan inte tycka likadant, och tur är väl det. Jag är inte särskilt intresserad av flugvikt. Det står jag för. Men det är inte konstigare än att jag älskar Criminal Minds, men är helt likgiltig inför CSI. Smaken är som den berömda baken. Jag har absolut inget emot 125-poundarna. Flugvikt råkar bara inte vara min kopp te. Inte än i alla fall. 

Lösningen är enkel: ge flugviktarna lite tid. De måste få möjlighet att etablera sig. Divisionen är ny i UFC och intresset kommer att öka succesivt. Ta ett djupt andetag Dana.

Personligen skulle jag aldrig bua under en match. Det är respektlöst och i det här fallet helt omotiverat. Speciellt då matchen höll högt tempo, rasande fina tekniker och gigantiska fightinghjärtan. Grattis till det nya bältet Demetrious "Mighty Mouse" Johnson! 

Michael Bisping vs. Brian Stann
Kvällens intressantaste match på papperet blev ganska lyckad när det kom till kritan. England mötte USA i vad som förväntades bli ett färgsprakande slagsmål. Och knytnävskamp blev det, men intelligente Michael Bisping visade att han är mycket mer än en poängplockande avståndsboxare. Bisping är allround, klinchar starkt och kommer till match med en genomtänkt gameplan. "The Count" har också lyckats bli en kille jag faktiskt håller på. Det insåg jag när matchen väl var igång. Det tog bara drygt sex år. 

Michael Bisping vill ha en titelfight snart. Det basunerar han gärna ut. Han tycker sig ha förtjänat det, och han tror sig kunna hota Anderson Silva. Men det står en Chris Weidman, en Tim Boetsch och en Alan Belcher emellan. Jag tycker att Bisping är underskattad, och jag är helt säker på att han är enormt jobbig att möta. Hans kvalitéer når tyvärr inte riktigt fram genom tv-rutan. Bisping skulle behöva en mullrande knockoutseger. Krasst men sant. 

Brian Stann är endimensionell och förlitar sig på hårdkokt machoboxning. Hans bästa slag kom i slutet av första ronden, och hade det slaget träffat hakan istället för ögat på Bisping så vette katten vad som hänt? Nu kan jag bara konstatera att "The All American" måste undvika att bli nedtagen. Sonnen gjorde det när han ville, och Bisping lyckades ett par gånger. Stann kommer dock inte att bli avpolletterad på grund av denna förlust. Stann säljer fortfarande lösnummer.

Matt Hamill vs. Roger Hollett
Ett rungande nej är svaret. Frågan är, som ni givetvis förstår, om Matt Hamill blivit bättre sedan sist? Nu vann visserligen "The Hammer" komfortabelt, men det betyder ingenting. Det här var bara grisigt, otympligt och ointressant. Roger Hollett, som gjorde UFC-premiär på huvudkortet inför hemmapublik, känns som ett kolossalt framtidslöfte. Visst?

Okej killar, tjejer och MMA-freaks; nu på lördag är det dags för en UFC-gala. Det var länge sedan sist. Närmare bestämt 42 dagar. Ni känner alla till debaclet kring den inställda galan UFC 151. Nu vänder vi blad och förflyttar oss till Toronto i Kanada för att kolla på två titelmatcher, en kritisk fight i mellanvikt och en gammal 205-poundare som gör comeback. Häng med för guds skull. Det här kan bli rätt bra. 

Jon Jones vs. Vitor Belfort – Titelfight i lätt tungvikt
Jag har spytt galla över denna matchning i ett tidigare inlägg. Och jag står fast vid att det är en nödlösning att sätta Vitor Belfort mot mästaren Jon Jones. Dan Henderson hade varit roligare att se, men han är skadad. Chael Sonnen hade varit roligare att se, men Jon Jones ville inte ta den matchen. Vitor Belfort halkade in på ett bananskal, och det är ytterst tveksamt om han förtjänar denna möjlighet. 

Jones vs. Belfort kan naturligtvis bli intressant ändå. Jonny "Bones" Jones är ett väsen med fantastiska kunskaper, som kämpar för att vinna MMA-publikens förtroende. Det går sådär. Jones är makalös i buren, men han är en kille som man har svårt att ta till sitt hjärta. Jag tror helt enkelt att han är lite för perfekt, lite för kaxig och lite för modern för att bli en idol hos dagens MMA-fans. Med feta sponsorkontrakt, flashiga Nike-produkter, ett perfekt record på 17-0 (skit i diskningen mot Matt Hamill) och en mästerlig arsenal av MMA-skills kan Jones luta sig tillbaka och ignorera alla tvivlare. Jon Jones är kung och till synes oslagbar i oktagonen. Dessutom är han här för att stanna ett bra tag. 

Vitor Belfort har allt att vinna och inget att förlora. Såvida han inte blir totalt förödmjukad förstås. Mitt råd till "The Phenom" är att använda fotarbete, blixtsnabba slagserier som är avsedda att göra reell skada och totalt bortse ifrån alla förutbestämda åsikter från MMA-tyckare. Ingen är oslagbar. Inte ens Jon Jones. På UFC 140 visade Lyoto Machida att det går att sätta press på Jones med rörlighet och slag. Vitor måste vara taktisk, men han måste också satsa på ett distinkt avslut. Belfort har knockat ett antal celebriteter i sin karriär; Jon Jones skulle bli den vita valen. 

Mitt tips är att det här tar slut i andra ronden. Vitor Belfort tillhör förhistoriska museets urtidsdjur-avdelning, medan Jon Jones otvivelaktigt är en del av framtiden. "Bones" kommer att krossa "The Phenom" via TKO. Ungefär som det såg ut i Shogun-matchen. Och ingen blir egentligen tillfredställd.

Joseph Benavidez vs. Demetrious Johnson – För titeln i flugvikt 
UFC har kört en turnering i flugvikt för att utse en mästare i 125 pounds (57 kilo). "Joe B-Wan Kenobi" och "Mighty Mouse" är i final. För alla som uppskattar den nya viktklassen är det här jättekul. Jag är sådär medelmåttigt intresserad. De båda har relativt snygg statistik, snabbhet, skolad brottning, bra submissionförsvar, avancerad boxning och fin kondition. Det här kan mycket väl bli kvällens fight. Mitt tips är att det blir svinjämnt. Jag sätter några korvören på att Joseph Benavidez vinner på decision.

Michael Bisping vs. Brian Stann – Mellanvikt 
Här har vi kvällens mest medryckande fight. Mellanvikt är störtkul nuförtiden och jag uppskattar verkligen denna matchning. För både Bisping och Stann handlar det om att återetablera sig som ett hett namn, samt att ställa sig i kö till titelfightssnacket. Gemensamt för både Bisping och Stann är att de har vunnit fyra av sina fem senaste matcher. Dessutom har de också gått på pumpen mot Chael Sonnen relativt nyligen. De här förutsättningarna borgar för ett intensivt prestigemöte på lördag.

Michael Bisping har sakta men säkert vuxit in i rollen som pålitlig arbetshäst. Idag tycker jag mig se en mognare och mer målmedveten Bisping än den unga skitsnackande spoling vi såg för 4-5 år sedan. Även fansen, som var skeptiska i början, har börjat acceptera greven från Manchester, England. Vad Bisping behöver just nu är en rejäl skalp och ett pondusdrypande avslut som ingen kan ifrågasätta. Om "The Count" någonsin ska få sin titelmatch så bör han imponera brallorna av hela UFC-etablissemanget i Air Canada Centre.

I mina ögon var det två killar som verkligen stack ut under UFC-galan i Globen: den ena var självklart Alexander Gustafsson, och den andra var Brian Stann. Att se "The All-American" på nära håll var en upplevelse. Stann är en kraftfull slugger som bygger sitt game på att vara tuff och manlig. En sådan stil kan lätt bli parodisk, men Stann lyckas förvånansvärt bra med den balansgången. Att Stann hamnade på läktaren i matchen mot Chael Sonnen bevisar bara att han måste jobba på sin brottning, sin defensiv och sina gameplans.

Det börjar kännas som en klyscha att skriva följande ord, men det här är verkligen svårtippat och kan gå åt vilket håll som helst. Jag ser två tänkbara scenarion framför mig: det första är att Stann vinner på en tidig knockout. Det andra är att Bisping vinner på poäng. Styrka och KO-kapacitet går till amerikanen medan teknik och strategi går till engelsmannen. Mitt tips är att Michael Bisping vinner på domslut. 

Matt Hamill vs. Roger Hollett – Lätt tungvikt
Man kan undra vad som lockat Matt "The Hammer" Hamill tillbaka till oktagonen? Han pensionerades ju med besked av "The Mauler" för drygt ett år sedan. Hamill kom fram under den tredje säsongen av The Ultimate Fighter, och då profilerades han som en utpräglad brottare. Under årens lopp har vi inte sett så mycket av Hamills brottarkunskaper, utan det är snarare en vilt svingade vildhjärna som uppträtt i buren. Om Hamills återkomst innebär att han lärt sig boxas och utnyttja sin brottning återstår att se. Jag tvivlar starkt. Kanadensaren Roger Hollet är en köttig brawler som gör UFC-debut. Lämpligt nog har han förärats med smeknamnet "The Hulk". Det finns en baktanke med den här matchningen. Någon kommer att falla likt en fura. Mitt tips är att Hamill vinner på TKO i första ronden.

Det finns ingen anledning att ljuga eller komma med bortförklaringar. Jag har varit lat och oinspirerad. Så enkelt är det. Men nu är det dags att skriva igen, och jag tänkte börja med en liten krönika om den senaste månaden. En mycket märklig månad i MMA-historien, minst sagt. 

Den stora "skandalen"

I slutet av augusti blåste en hel UFC-gala åt fanders. UFC 151: Jones vs. Henderson sögs upp i en kaosartad tromb, och ut spottades en mängd osorterat bråte. Förvirringen var ett faktum. Det hela började med ett trasigt ligament i Dan Hendersons knä. Lyoto Machida avböjde sedermera att möta Jon Jones, och Jon Jones tackade nej till en match mot Chael Sonnen. Då valde Dana White & Co att ställa in hela skiten. För första gången någonsin! 

Inom MMA-världen gick man skallgång för att hitta den eller de ansvariga, samtidigt som det annonserades att Jon Jones skulle möta Vitor Belfort på UFC 152 istället. En tveksam nödlösning om ni frågar mig. Belfort är förvisso en farlig fighter, men han har gått i mellanvikt och catchweight de senaste åren. Det var länge sedan "The Phenom" slogs mot den moderna världstoppen i 205 pounds. Jones kommer att vinna, Belfort kommer att förlora och ingen kommer att bli varken klokare eller nöjdare. 

Om man nödvändigtvis måste leta efter syndabockar i denna soppa, så är det UFC som bär skulden till att 151:an ställdes in. Hela galan var byggd på en enda match, Jones vs. Henderson, och det övriga matchkortet var alldeles för vekt för att kunna skapa tillräcklig dragningskraft på egen hand.

Många skyller på Jon Jones och coachen Greg Jackson för det som inträffade. Jag förstår givetvis de som tänker så. Man kan tycka att Jon Jones borde ta sig an vem som än ställs framför honom. Han är ju champ för guds skull. Ska en mästare verkligen kunna tacka nej till en utmanare hur som helst? Det var fegt av Jon Jones, helt klart. Men naturligtvis var det ett strategiskt beslut, där Greg Jackson haft ett par fingrar med i spelet. MMA anno 2012 handlar mycket om taktik, timing, planering och pengar, och inte så mycket om verkliga kraftmätningar och stake. I slutändan förstår jag emellertid Jones och Greg Jacksons beslut. Till viss del i alla fall.

En sinnessjuk matchning

Anderson Silva ska möta, och lyssna noga nu, Stephan Bonnar. På UFC 153 är det tänkt att denna makabra fight i lätt tungvikt ska äga rum. Den första och enda frågan som dyker upp i mitt huvud är VARFÖR? Det finns ingen rimlig anledning till en sådan skev matchning. Har UFC förlorat förståndet? Stephan Bonnar är visserligen en välmeriterad och berömd fighter, men han är också rejält avdankad och fullkomligt passé. "The American Psycho" kommer att bli mördad.

Anledningen till att UFC skapade denna monstrositet är såklart att UFC 153 höll på att falla sönder och samman likt UFC 151. Titelfighten i fjädervikt mellan José Aldo och Frankie Edgar slopades på grund av skada. Dessutom tvingades Quinton "Rampage" Jackson dra sig ur matchen mot Glover Teixeira. För att rädda situationen kallade UFC in Spindeln och Psykot. Förmodligen årets mismatch. Jag har inte smält det här på långa vägar. Det känns så ovärdigt.

Tre slutsatser

1. När man tränar MMA riskerar man att skada sig. Förr eller senare. Oftast väldigt lindrigt, men ibland lite allvarligare. Den senaste tiden har UFC tyvärr drabbats av många återbud på grund av skada. Då luckras matchkorten upp och försvagas allt som oftast. Sånt är livet i MMA-branschen. UFC består av elitidrottsmän som utsätter sin kropp för extrema påfrestningar. Vi kommer därför att få leva med skador och avhopp. UFC har alltid varit duktiga på att hitta ersättare till skadade fighters. Den senaste månaden har lösningarna dock inte varit optimala. Långt ifrån för att vara ärlig. 

2. Man får kritisera UFC. Det kanske låter som en underlig slutsats, men ibland tycker jag att media trippar på tårna för Dana White & Co. UFC är inget litet barn längre. Organisationen har vuxit upp och blivit ett globalt imperium med big business på agendan. UFC är en stor underhållningsindustri och affärsrörelse som man måste få granska och anmärka på. Så av med bomullsvantarna.

3. UFC är inte lika spännande som förr. Missförstå mig inte, jag älskar fortfarande sporten och det som händer i UFC:s oktagon. Men jag laddar inte två veckor innan en gala längre. Jag hoppar inte upp och ned av förtjusning under sändningarna lika ofta som förr. Kanske har det varit för många galor och för många svaga matchkort det senaste halvåret? Kanske beror det på alla omkastningar och skador? Eventuellt är jag bara gammal och bortskämd? UFC har hur som helst drabbats av inflation och just nu pusslar man för att fansen ska behålla intresset. Även om UFC fortsätter att expandera som företag, så upplever vi just nu en stagnationsfas på entusiasmfronten. Hos mig i alla fall. Börjar det måhända bli dags att skapa den där supermatchen mellan GSP och Anderson Silva, och inte bara snacka om den?