Bättre sent än aldrig. UFC on Fuel TV: Struve vs. Miocic gick i lördags och det var en mycket bra gala. Här följer några hastigt nedkrafsade tankar kring det som hände i Nottingham. 

Che Mills vs. Duane Ludwig
Det syntes tydligt att Che Mills var revanschlysten. Vi är vana att Mills attackerar brutalt med sin muay thai, men i lördags fick vi också ett smakprov på hans markkunskaper. Jag gillade det lilla jag såg och jag är imponerad. Jag tror att Che Mills kommer att armbåga sig relativt högt upp i welterviktshierarkin. Duane Ludwigs knä gav vika i mitten av första ronden och matchen avbröts. Synd, för jag hade velat se fortsättningen på Che Mills aggressiva uppvisning. 

John Hathaway vs. John Maguire
Hathaway har varit ett hett namn de senaste åren och lyfts fram som ett welterviktslöfte. Med fina 6-1 i UFC inför galan var förväntningarna höga. Men matchen blev slätstruken och varken Hathaway eller Maguire övertygade. På en kanongala som UFC: Nottingham hamnade denna fight långt ute i periferin. Hathaway måste slita sig ur decision-kärret. 

Paul Sass vs. Matt Wiman
Alla satt och väntade på att submission-fenomenet Sass skulle sätta ett lås eller en strypning, för det vet vi att han kan. Istället satte Matt Wiman en armbar i första ronden och min haka trillade rakt ner i mitt eget knä. Wow! Att submitta en submissionspecialist är häftigt och det här var MMA i ett nötskal. Oväntat och inspirerande. 

Gunnar Nelson vs. DaMarques Johnson
Nu har Island gjort ett ordentligt avtryck på MMA-kartan. För den som hänger med i fightingvärlden är Gunnar Nelson inget okänt namn, och nu var det dags för islänningen att göra efterlängtad oktagondebut. Och som han gjorde det. Med fascinerande standup, rykande brottning och säkra BJJ-positioner fick Nelson en drömstart i UFC. DaMarques Johnson befinner sig visserligen ljusår från 170-toppen, men Gunnar Nelsons insats är likafullt värd en stor applåd. 

Brad Pickett vs. Yves Jabouin 
Vem sa att man aldrig får se några knockouter i de lättaste viktklasserna? Det var länge sedan Brad Pickett gjorde skäl för sitt smeknamn ”One Punch”. Mot Jabouin fick vi dock se en uppercut som mest troligt skulle ha sänkt en vattenbuffel. Populäre Brad Pickett är en liten kille med stor kapacitet, och en ganska ful hatt. Bantamviktstoppen är inom räckhåll för den sevärde britten. 

Akira Corassani vs. Andy Ogle 
Så blev det till slut en riktig UFC-debut för Akira. I TUF 14-huset snackade han sönder öronen på sina motståndare och åkte sedermera ut i semifinalen. I Nottingham gjorde Akira en riktigt bra match. Så gjorde även Andy Ogle. Jämnt, intensivt, dramatiskt och riktigt sevärt. Det som saknas i brottningen tar Akira igen med viljestyrka och tuffhet. Jag trodde faktiskt att domslutet skulle gå till Ogle. Nu blev det istället svensk split decision-seger och färgstarke Akira kan dra en lättnadens suck. 

Dan Hardy vs. Amir Sadollah 
När fantomen talar så lyssnar man, och när Dan Hardy slåss så kollar man. Enbart Hardys entré är skäl nog att titta på denna gala. Ni som följt mina inlägg genom åren vet att jag älskar "The Outlaw". Jag älskar hans pepp, jag älskar hans luriga leende, jag älskar hans frilla, jag älskar hans introlåt och jag älskar hans entusiasm. Amir Sadollah var en perfekt motståndare för britten. Vi visste att det skulle bli mycket boxning och en viss mängd sparkar från Sadollahs sida. Det passar alldeles utmärkt för Dan Hardy. Extra trevligt var det att se Hardys nedtagningar. Sadollah har 6-4 i UFC och känns fortfarande som en ojämn fighter med lite för risig power. Det var inte kvällens bästa match och det kan bli svårt för Hardy att åter nå welterviktstoppen, trots fint fotarbete, skarp boxning och förbättrad brottning. Men England tillhörde både Dan Hardy och mig i lördags, och det är jag jävligt glad för. 

Stefan Struve vs. Stipe Miocic
En svårtippad match på förhand. Skulle Struves räckvidd och submissions stå sig mot Miocics kraftfulla boxning? Nja, Stefan Struve är och förblir lite av ett mysterium. Han är dålig på att utnyttja sin enorma räckvidd, men han boxas relativt tekniskt och vi vet att han kan snärja de flesta med lås och strypningar. Dessutom har "Skyscraper" skaffat sig en schysst oktagonerfarenhet vid det här laget. Det känns som att Struves längd är både en välsignelse och en förbannelse. Nu har han fyra raka vinster och en match mot Fabricio Werdum skulle sitta fint. Men det fungerar även att matcha Struve mot vinnaren mellan Bigfoot och Travis Browne. UFC: Nottingham innebar en betydelsefull och välförtjänt triumf för UFC:s längste man.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

"The Axe Murderer" Wanderlei Silva. En av årets bästa matcher. Och kanske tidernas hårdaste MMA-snubbe. Kungen lever!  ...

  Lördagen den 2:a februari är det dags för stor UFC-gala i Las Vegas. En titelfight i fjädervikt kombineras med Alistair Overeems återkomst och en massa annat kul. José Aldo vs. Frankie Edgar – Titelfight i fjädervikt Den här m...

En legend tackar för sig Pride- och tillika UFC-legenden Quinton Jackson gjorde med största sannolikhet sin sista match i oktagonen i lördags. Troligen gjorde han också sitt sista framträdande i betydelsefulla MMA-sammanhang. Visst finns möjligh...

Titelfight i flugvikt, ödesmatch i lätta tungvikten och tillspetsad lättviktsaction. Där har ni lördagens UFC on FOX: Johnson vs. Dodson. Kom ihåg att det här kan vara sista gången vi får se Quinton "Rampage" Jackson i relevanta MMA-sammanhang....

Thiago Tavares vs. Khabib NurmagomedovDet ryska fenomenet Nurmagomedov stegade upp på invägningspodiet iklädd en anskrämlig pälsmössa samt en t-shirt som förkunnade att "if sambo was easy it would be called jiu jitsu". Kaxigt och härligt i största al...