Nu duggar UFC-galorna vansinnigt tätt. Fredagen den 5:e oktober smäller det i Minneapolis på ett event som kallas UFC on FX: Browne vs. Bigfoot. Jag kommer att lägga fokus på två av huvudkortets mest profilstarka matcher.

Travis Browne vs. Antonio Silva – Tungvikt 
"Hapa" mot "Bigfoot" är en småmysig historia som i ärlighetens namn känns väldigt lättippad. Browne har dundrat fram genom tungviktsdivisionen och skaffat sig fyra segrar och en oavgjord. Det är många som tror att Browne kan gå långt. Jag håller definitivt med om att "Hapa" har gott om potential och råmaterial. Däremot har jag ett antal frågetecken kring mannen i fråga. Framförallt undrar jag om Travis Browne kan hantera en slipad brottare med god kondition? Därutöver anser jag att Browne är en aning vårdslös med sin anfallsbenägna och utmanande muay thai-stil.

Travis Browne har tre raka segrar (Struve, Broughton, Griggs), och han blandar spektakulära insatser med något mer anonyma prestationer. Browne behöver en rejäl värdemätare snart. Frågan är om Bigfoot är den värdemätaren? Jag tror tyvärr inte det.

Efter den smått sensationella segern mot Fedor Emelianenko har Bigfoot haft det tufft. Först blev han knockad av Daniel Cormier i Strikeforceturneringen, och sedan fick han möta besten Cain Velasquez i sin UFC-debut. Ingen avundsvärd uppgift direkt. Med tanke på att Bigfoot har två raka förluster känns det aningen snedvridet att matcha honom mot vinstmaskinen Browne.

Antonio Silva är en skön kille. I buren har han skaplig boxning, tung klinch, kvalificerad BJJ och stabila markpositioner. Någon utpräglad köttbrottare är han däremot inte. Jag tror bestämt att Bigfoot bör försöka åstadkomma en eller flera nedtagningar, försöka passera och arbeta idogt med ground and pound och lås. Annars blir han utboxad av Travis Browne.

Mitt tips är att Travis Browne kan få vissa besvär i första ronden. Men i rond två hittar "Hapa" distansen och knockar Bigfoot. 

Jake Ellenberger vs. Jay Hieron – Weltervikt 
Denna welterviktskamp kan bli mycket sevärd. Jake Ellenberger var verkligen i ropet för några månader sedan. Med sex raka vinster i oktagonen hade Ellenberger goda argument för att få en titelmatch. Det var innan han sprang in i Martin Kampmanns härdade thaiknä. Jag räknar likväl Ellenberger som en av de absolut starkaste i 170-divisionen. "The Juggernaut" har de kvalifikationer som krävs för att nå en bältesmatch inom 18 månader.

Låt oss hälsa Jay Hieron välkommen till oktagonen. Fast någon UFC-debut handlar det ju egentligen inte om. Hieron hade oturen att få möta en ung och hungrig GSP för drygt åtta år sedan på UFC 48. Hieron har också en förlust mot Jonathan Goulet från Ultimate Fight Night 2 i bagaget.

Jay Hieron har vunnit elva av sina tolv senaste. Det handlar om matcher i Bellator, IFL, Strikeforce och Affliction. Motståndet har dock inte varit i närheten av de killar som Ellenberger besegrat. Klar fördel för Ellenberger alltså.

Sist men inte minst ska vi komma ihåg att Ellenberger och Hieron mötts en gång förut. Det var 2006 i IFL. Då vann Jay Hieron på enhälligt beslut. Räkna med att det finns både prestige och revanschlust inbakat i detta möte.

Både Ellenberger och Hieron är fighters med mycket goda allroundkunskaper. Mitt tips är dock att Jake Ellenberger har styrkan, intensiteten och avslutarförmågan för att vinna det här. Jag tror att domaren avbryter matchen i första ronden och räddar Jay Hieron från att ta onödigt mycket stryk. 

Bättre sent än aldrig. UFC on Fuel TV: Struve vs. Miocic gick i lördags och det var en mycket bra gala. Här följer några hastigt nedkrafsade tankar kring det som hände i Nottingham. 

Che Mills vs. Duane Ludwig
Det syntes tydligt att Che Mills var revanschlysten. Vi är vana att Mills attackerar brutalt med sin muay thai, men i lördags fick vi också ett smakprov på hans markkunskaper. Jag gillade det lilla jag såg och jag är imponerad. Jag tror att Che Mills kommer att armbåga sig relativt högt upp i welterviktshierarkin. Duane Ludwigs knä gav vika i mitten av första ronden och matchen avbröts. Synd, för jag hade velat se fortsättningen på Che Mills aggressiva uppvisning. 

John Hathaway vs. John Maguire
Hathaway har varit ett hett namn de senaste åren och lyfts fram som ett welterviktslöfte. Med fina 6-1 i UFC inför galan var förväntningarna höga. Men matchen blev slätstruken och varken Hathaway eller Maguire övertygade. På en kanongala som UFC: Nottingham hamnade denna fight långt ute i periferin. Hathaway måste slita sig ur decision-kärret. 

Paul Sass vs. Matt Wiman
Alla satt och väntade på att submission-fenomenet Sass skulle sätta ett lås eller en strypning, för det vet vi att han kan. Istället satte Matt Wiman en armbar i första ronden och min haka trillade rakt ner i mitt eget knä. Wow! Att submitta en submissionspecialist är häftigt och det här var MMA i ett nötskal. Oväntat och inspirerande. 

Gunnar Nelson vs. DaMarques Johnson
Nu har Island gjort ett ordentligt avtryck på MMA-kartan. För den som hänger med i fightingvärlden är Gunnar Nelson inget okänt namn, och nu var det dags för islänningen att göra efterlängtad oktagondebut. Och som han gjorde det. Med fascinerande standup, rykande brottning och säkra BJJ-positioner fick Nelson en drömstart i UFC. DaMarques Johnson befinner sig visserligen ljusår från 170-toppen, men Gunnar Nelsons insats är likafullt värd en stor applåd. 

Brad Pickett vs. Yves Jabouin 
Vem sa att man aldrig får se några knockouter i de lättaste viktklasserna? Det var länge sedan Brad Pickett gjorde skäl för sitt smeknamn ”One Punch”. Mot Jabouin fick vi dock se en uppercut som mest troligt skulle ha sänkt en vattenbuffel. Populäre Brad Pickett är en liten kille med stor kapacitet, och en ganska ful hatt. Bantamviktstoppen är inom räckhåll för den sevärde britten. 

Akira Corassani vs. Andy Ogle 
Så blev det till slut en riktig UFC-debut för Akira. I TUF 14-huset snackade han sönder öronen på sina motståndare och åkte sedermera ut i semifinalen. I Nottingham gjorde Akira en riktigt bra match. Så gjorde även Andy Ogle. Jämnt, intensivt, dramatiskt och riktigt sevärt. Det som saknas i brottningen tar Akira igen med viljestyrka och tuffhet. Jag trodde faktiskt att domslutet skulle gå till Ogle. Nu blev det istället svensk split decision-seger och färgstarke Akira kan dra en lättnadens suck. 

Dan Hardy vs. Amir Sadollah 
När fantomen talar så lyssnar man, och när Dan Hardy slåss så kollar man. Enbart Hardys entré är skäl nog att titta på denna gala. Ni som följt mina inlägg genom åren vet att jag älskar "The Outlaw". Jag älskar hans pepp, jag älskar hans luriga leende, jag älskar hans frilla, jag älskar hans introlåt och jag älskar hans entusiasm. Amir Sadollah var en perfekt motståndare för britten. Vi visste att det skulle bli mycket boxning och en viss mängd sparkar från Sadollahs sida. Det passar alldeles utmärkt för Dan Hardy. Extra trevligt var det att se Hardys nedtagningar. Sadollah har 6-4 i UFC och känns fortfarande som en ojämn fighter med lite för risig power. Det var inte kvällens bästa match och det kan bli svårt för Hardy att åter nå welterviktstoppen, trots fint fotarbete, skarp boxning och förbättrad brottning. Men England tillhörde både Dan Hardy och mig i lördags, och det är jag jävligt glad för. 

Stefan Struve vs. Stipe Miocic
En svårtippad match på förhand. Skulle Struves räckvidd och submissions stå sig mot Miocics kraftfulla boxning? Nja, Stefan Struve är och förblir lite av ett mysterium. Han är dålig på att utnyttja sin enorma räckvidd, men han boxas relativt tekniskt och vi vet att han kan snärja de flesta med lås och strypningar. Dessutom har "Skyscraper" skaffat sig en schysst oktagonerfarenhet vid det här laget. Det känns som att Struves längd är både en välsignelse och en förbannelse. Nu har han fyra raka vinster och en match mot Fabricio Werdum skulle sitta fint. Men det fungerar även att matcha Struve mot vinnaren mellan Bigfoot och Travis Browne. UFC: Nottingham innebar en betydelsefull och välförtjänt triumf för UFC:s längste man.