Regerande tungviktsmästaren Cain Velasquez har som bekant skadat axeln och blir borta någonstans mellan sex till åtta månader som det ser ut. I praktiken innebär detta att matchen Velasquez vs dos Santos kan bli av först till sommaren. 

Junior är inte glad över denna oväntade händelseutveckling, och man förstår nästan hans frustration. Tanken var ursprungligen att "Cigano" skulle möta "Brown Pride" Velasquez någon gång under våren. Nu vet ingen vad som händer. UFCs tungvikts-division behöver sannerligen action. Så enkelt är det. dos Santos vill nu få möjlighet att slåss om ett tillfälligt tungviktsbälte.  

"Jag är verkligen upprörd. Hur kan en person gå ifrån en match mot Brock Lesnar i perfekt fysisk kondition och sedan bli skadad utan att ha börjat träna? De senaste nyheterna jag hörde om Velasquez var att han ridit i Mexico. Hur blev han skadad? Jag är i den bästa fasen i min karriär, jag tränar hårt och jobbar intensivt för att göra mitt livs bästa match, och sedan blir matchen plötsligt uppskjuten i åtta månader. Det är orättvist."

"Jag har inte gått en match på fem månader, och att fightas är mitt liv, inte bara för att jag älskar det, men också för att jag behöver tjäna pengar. Jag tjänar inte lika mycket pengar som de främsta, så jag behöver verkligen gå matcher. Självklart vore det fantastiskt att möta Velasquez i UFC: Rio i augusti, men jag kan inte hålla mig borta från oktagonen i ett år bara för att vänta på att han ska återhämta sig... så jag tycker att det mest rättvisa vore att Dana ger mig möjligheten att fightas om interimbältet."

Vem skulle Junior dos Santos i så fall möta i en eventuell match om det tillfälliga tungviktsbältet?

MMA-året 2010 är snart slut och det är dags att försöka titta tillbaka på de viktigaste och mest minnesvärda händelserna. Det finns dock en match kvar av betydelse, och det är givetvis Alistair Overeem mot Todd Duffee på nyårsafton. Matchen gäller Dreams interim-tungviktsbälte och Duffee kan smälla av en oväntad nyårsraket i ansiktet på hela fightingvärlden, om han skulle lyckas vinna förstås.

Det som etsat sig fast i minnet allra mest från 2010 är troligen Fedor Emelianenkos förlust mot Fabricio Werdum i Strikeforce. Alla förstod att Fedor skulle råka ut för detta förr eller senare. "The Last Emperor" är fortfarande en riktigt stor fighter, men MMAs tungviktstron sitter han inte längre på. Alla turer kring Fedor och hans ickefightande börjar dessutom bli påfrestande. Han gick en match under 2010 och det slutade med torsk. Det hela är bara en smula tragiskt för alla oss som älskar att se Fedor fightas.

Anderson Silva fjantade bort all trovärdighet i skamfläcken till match mot Demian Maia i UFC 117. Att han sedermera dominerades i fyra och en halv rond av Chael Sonnen gjorde inte saken bättre. "The Spider" är en pajas, men en sanslöst talangfull sådan när han fightas ordentligt. Chael Sonnens dopingaffär kom som en chock, men verkar redan ha glömts bort? Sonnen själv har knappt sagt ett ljud, och det kanske är så man tar sig igenom en sådan grej på bästa sätt.

UFC 108 inledde 2010 och vi har fått se 17 ordinarie UFC-galor, samt ett gäng Fight Nights och mindre event under året. Den stora nyheten att WEC går samman med UFC gör att vi förmodligen kan förvänta oss ännu fler evenemang under 2011. Vi har ännu inte sett bantamviktarna och fjäderviktarna göra ordentlig entré i den stora oktagonen, men det känns hoppfullt och trevligt i största allmänhet.

Brock Lesnar etablerade sig som tungviktskungen efter att ha submittat Shane Carwin i UFC 116. Älskad och hatad. Brock stod trots allt längs fram på skeppet och skrek "I'm the king of the world". Hans rädsla för att bli punchad i fejset började dock bli uppenbar, och när Cain Velasquez stod för motståndet i UFC 121 insåg världen att fulländad teknik oftast slår ursprunglig råstyrka med hästlängder.  

För Sveriges del har 2010 varit ett helt fantastiskt år. MMA har tagit det slutgiltiga klivet från underground-företeelse till etablerad sport. Vi har sett Alexander Gustafsson göra bättre ifrån sig än vad någon svensk gjort tidigare. Nu har han fått ett kontrakt på fyra nya matcher, och det talar väl sitt tydliga språk. Bakom Alex finns dessutom en enorm bredd. De internationella proffessionella MMA-reglerna får numera tillämpas i Sverige, vilket öppnar upp för en framtida UFC-gala på blågul mark. 

Det är nästan omöjligt att nämna alla matcher som förtjänar att nämnas. Därför ska jag, rakt upp och ner ur minnet, göra en liten lista på UFC-fighter som (förutom de jag nämnt tidigare) varit viktiga för mig. Gnäll gärna om ni tycker att jag är helt ute och cyklar.

1. Randy Couture vs James Toney

2. Frankie Edgar vs B.J Penn x 2

3. Junior dos Santos vs Roy Nelson 

4. Shogun vs Machida

5. Chuck Liddell vs Rich Franklin

6. B.J Penn vs Matt Hughes

7. Frank Mir vs Shane Carwin

8. GSP vs Josh Koscheck

9. Dan Hardy vs Carlos Condit

För egen del har bloggåret 2010 gått från att ha ingen tid och ingen inspiration till att ha hyfsat med tid och mycket inspiration. När jag startade UFC - En Blogg om Ultimate Fighting Championship och MMA den 9 maj 2009 visste jag inte alls vad som krävdes av en MMA-bloggare. Nu vet jag att det är oerhört roligt, nödvändigt och stundtals mycket arbetssamt att driva en blogg. Att uppdatera regelbundet, bevaka nyheter och skriva om alla galor tar mer tid än vad man kan tro. I slutändan blir det många timmar som läggs på bloggandet.

Jag ger aldrig några nyårslöften. Däremot kan jag försäkra att integritet och personliga ställningstaganden kommer att leda mig vidare in i 2011. Vad som sedan händer under nästa år vet jag inte. På ett eller annat sätt kommer jag att fortsätta skriva om MMA. Antingen i nuvarande form eller för någon annan MMA-sida. 

Ett stort TACK till alla som följt bloggen under året! Nu återstår bara att önska alla läsare ett GOTT NYTT ÅR!