Pust. Det här var svettigt. Nu ska en väldigt bra och väldigt viktig MMA-gala summeras. UFC on FOX: Henderson vs. Diaz var strålande, och jag har fortfarande höga doser adrenalin i kroppen. Vi ska analysera hur en ny generation fighters står sig mot gamla klassiska MMA-monument. Dessutom ska vi väl säga några ord om Alexander Gustafsson också. 

Mike Swick vs. Matt Brown 
Varken Swick eller Brown sparade på krutet när huvudkortets första match drog igång. Vi fick se två knockoutbenägna killar som emellanåt hamnade i härligt tilltrasslade situationer på mattan. Jag skrattade gott när Swick och Brown sammanflätades i en märklig BJJ-hög. De såg nästan ut att smälta ihop till en vanställd siamesisk tvilling. Den förväntade knocken kom mycket riktigt i andra ronden efter en stilig vänster-höger-kombination av Matt Brown. En rolig match och en snygg avslutning som ger "The Immortal" fyra raka segrar i weltervikten. Jag tror dock inte att han kommer att avancera särskilt mycket längre i en stentuff 170-division. 

B.J Penn vs. Rory MacDonald 
Smeknamnet "The Prodigy" bör härmed tas över av 23-årige MacDonald. Från första sekunden tog kanadensaren kommandot, och sedan fick vi se tre ronder av hänsynslöst smisk. MacDonald valde att hålla matchen stående; ett beslut som i efterhand visade sig vara klokt. Det var stundtals spel mot ett mål och jag trodde definitivt att domaren skulle bryta matchen i andra ronden. Det är bara att lyfta på hatten för MacDonalds allsidighet och för hans boxning i synnerhet. Man vågar knappt tänka på hur bra killen kan bli om tre-fyra år. Rory MacDonald går under oktagonnamnet "Ares" - krigets, ursinnets och det besinningslösa våldets gud. Det känns kanske lite väl pompöst, men det är tamejfan inte helt obefogat. Inte efter denna makalösa kross av B.J Penn. 

Rory MacDonald känns kontroversiell med sin klädsel och sina strama uttalanden. Efter matchen buade också publiken. Det ska bli spännande att följa den unge talanges utveckling. I segerintervjun efterfrågade han en returmatch mot Carlos Condit, och det bör han givetvis få. Gärna ganska snart. 

Den här matchen var ett symboliskt tronskifte. Det nya rensade ut det gamla utan att tveka eller skämmas. Jag har aldrig gillat B.J Penn, men jag kan lova att varje slag och varje spark den gamle legenden tog emot även kändes i min kropp. Penns blick var förvirrad och uppgiven redan i slutet av första ronden. Och i andra ronden tyckte jag bara synd om den forne mästaren från Hawaii. Det är nog dags att sluta fightas nu B.J. 

Maurício Rua vs. Alexander Gustafsson 
Mina damer och herrar, Alex vann i Seattle. Det var den största och viktigaste svenska MMA-bedriften någonsin. Nu är Alexander Gustafsson ett stort namn inom Mixed Martial Arts. Ett riktigt stort namn. 

Det var absolut ingen promenadseger, trots domarsiffrorna 30-27, 30-27, 30-26. Alex boxades bra som vanligt, men han tog också många poäng på nedtagningar, knän och ett par klockrena sparkar. Den långa uppercuten, fotarbetet, den defensiva brottningen, taktiken och inställningen, ja allt känns världsklass. Nu fick vi också bevis för att Alex kan ta en och annan smäll på käkbenet. Visst kan Alex förbättra sin offensiva brottning, men det ska vi inte gnälla på nu. Nu ska vi njuta av en stor svensk kampsportstriumf. En ung begåvad kille från Arboga har nyligen spöat en brasiliansk legend. Jo man tackar. 

Shogun fightades precis som Shogun brukar fightas. Blixtattacker, bensparkar och naturlig hårdhet. Brasilianaren var nära med både benlås och överhandshöger, men svensken lyckades alltid komma undan med hälsan i behåll. Jag tycker inte att Shogun gjorde någon dålig match. Tvärtom. Konditionen höll dessutom nästan hela vägen för Shogun. Legenden från Pride mötte helt sonika en bättre motståndare. Det känns skönt att säga dom orden. 

Nu får vi se vad som händer härnäst. Ingenting är säkert i UFC. Alex vill inte vänta på Jones vs. Sonnen som möts i slutet av april, och det gör han rätt i. Möjligheten finns att Alex får möta Lyoto Machida, om Dan Hendersons knä inte hinner läka. Det är en groteskt tilltalande matchning. Men vi har även Rashad Evans mot Little Nog i början av februari. Vad som helst kan alltså hända, och jag känner mig lugn och trygg med det. Just nu svävar jag på små rosenröda moln, och jag tackar Alexander Gustafsson för en förtrollande uppvisning i Seattle. 

Benson Henderson vs. Nate Diaz
Vilken fantastisk match. Ben Henderson var precis den otämjda urkraft vi är vana att se. Han stängde effektivt ner Diaz långarmade boxning och han gjorde för övrigt allt annat rätt också. Den här typen av strider får gärna gå till decision, bara för att varje sekund är så rysligt sevärd. Galna scrambles, fina submissionförsök, vrålhögt tempo och sanslösa vinnarskallar i all ära, men jag älskade verkligen Hendersons jabbar mot Diaz knä. Det blir något att öva på i tränings-lokalen. Sedan ska vi inte tala om sekvensen där Henderson sitter i spagat och Diaz passar på att ge honom fingret. Där har vi matchen i ett nötskal och självklart underhållning på hög nivå. 

Nate Diaz ger aldrig upp. Såklart. Han är ju en bad boy. Därför är han så rolig att titta på. Även om Stocktongrabben inte hade särskilt mycket att säga till om, förutom ett flertal submissionförsök, så bråkade han hela vägen in i kaklet. Det ska han ha credit för. 

Nu har Benson Henderson vunnit alla sina sex matcher i UFC. I lördags försvarade han titeln för andra gången. Bendo är en allkonstnär med drag av evighetsmaskin. Mot Diaz utnyttjade han hela sitt register för att vinna bältet. I utsatta lägen kan Bendo alltid dra fördel av sin storlek, sin klinch och sin brottning. Nu vill jag se Benson Henderson mot Anthony Pettis (om Pettis slår Donald Cerrone i januari). Pettis är ju den som senast övermannade Henderson.

Nu är det nära. På lördag går Alexander Gustafsson sin viktigaste match i karriären. I Seattle mot kampsportslegenden Shogun Rua. Det blir en nagelbitare som heter duga. Dessutom innehåller galan en titelfight i lättvikt samt B.J Penns återkomst. Goose bumps. 

Mike Swick vs. Matt Brown – Weltervikt 
Upplagt för blodvite när två ojämna men aggressiva UFC-trotjänare möts. Både Swicks och Browns karriärer har haft studsbollsliknande kurvor. Det här är inte superrelevant, men det kan definitivt bli dramatiskt. Båda två trivs bäst stående, men den som troligen tar matchen till marken är Mike Swick. Mitt tips är att "Quick" Swick vinner på submission i andra ronden. 

B.J Penn vs. Rory MacDonald – Weltervikt 
Jag dyrkar den här matchningen. Gammal räv möter ungt löfte och prestigemätaren riskerar att slå i botten. För legenden B.J blir det här en comeback efter drygt ett år som pensionär. Kan Penn verkligen konkurrera med den nya tidens toppfighters? Ett som är säkert är att man aldrig ska underskatta Penns genialitet som MMA-utövare. Hawaiianens karriär är kantad av titlar och klassiska oktagonuppgörelser. Jag har aldrig varit något B.J Penn-fan. Tvärtom. Men jag respekterar honom storligen för hans formidabla teknik. På lördag får vi se om hans naturbegåvning håller mot welterviktsdivisionens kanske mest hypade fighter. 

Kanadensaren MacDonald har 4-1 i UFC, han tränar med GSP, och vi känner alla till Penns duster med Georges St-Pierre. Men MacDonald är också en av de mest spännande ynglingarna i UFC. Han spås en lysande framtid och vid 23 års ålder har han framtiden för sig. Rory har egentligen allt. Han har dock inte Penns rutin och självklara förnimmelse för sporten. Rory MacDonald kommer garanterat att utnyttja sitt stora räckviddsövertag i boxningen, och jag är tämligen säker på att Rory vill brotta till sig en topposition på mattan. Mitt tips är att han gör ungefär som GSP gjorde mot Penn på UFC 94. B.J Penn är känd för att vara svår att slå ut, men jag tror att MacDonald vinner i tredje ronden med hjälp av armbågar och ground and pound. 

Maurício Rua vs. Alexander Gustafsson – Lätt tungvikt
Nu jävlar är det dags. Sveriges klarast lysande stjärna på MMA-himlen ska möta institutionen och legendaren Shogun Rua. Shogun bankade Rampage gul och blå med soccer kicks i Pride 2005 och Shogun kvaddade Ricardo Arona i Pride 2005. Shogun var själva definitionen av offensiv och stridslysten MMA under några års tid. Nu ska han möta en svensk från Arboga i Sverige. Man måste nästan nypa sig själv i armen för att försäkra sig om att man inte drömmer. 

Tillsammans med Wanderlei Silva var Shogun Rua min absoluta favorit i Pride. I Japan gjorde Shogun saker som man aldrig sett förut i en MMA-ring. Han var oöverträffad när det gäller killer instinct. När Shogun sedermera kom till UFC 2007 var magin till viss del bortblåst. Men bara till viss del, för Shogun knockade Chuck Liddell, han knockade Machida och vann titeln i lätt tungvikt och han gick en av världshistoriens bästa MMA-matcher mot Dan Henderson. 

Jag kommer inte att underskatta Shogun Rua på lördag. Då vore jag en idiot. Förutom mästerlig muay thai har Shogun även solid brottning och BJJ. Det får man inte glömma bort. Jag tror dock att två andra faktorer kommer att avgöra Shoguns öde. Hunger och kondition. Dessutom utvecklas Alex hela tiden. Det gör faktiskt inte Shogun Rua. 

Alexander Gustafsson känns så självklar i rollen som MMA-stjärna. Trots sin ringa ålder har han en sällsynt trygghet i sitt game. Därutöver har Alex ett förtroendeingivande lugn och en sund inställning till sporten. Jag är helt enkelt imponerad av den långe MMA-talangen från Svea rike. 

I UFC har vi sett Alexander Gustafsson knocka tre motståndare och strypa ut två. Senast i Globen visade han upp en delvis ny sida. Mot Thiago Silva fick vi se hur Alex jobbade metodiskt och smart. En taktisk fullträff. För att vinna i Seattle tror jag att Alex ska jobba med att systematiskt bryta ner Shogun Rua. Alex ska utnyttja räckvidden, boxa på avstånd, jobba med fotarbetet och undvika att bli träffad av låga sparkar. Om Shogun skulle krokna mot slutet av matchen ska Alex givetvis sätta in dödsstöten. Det vore något det. 

Jag är mest orolig för att Alex ska slarva och bli överrumplad av en slagattack från Shogun. I övrigt har jag fullt förtroende för Alex klinch och nedtagningsförsvar. Mitt tips är att Shogun tar kommandot inledningsvis. Men Alex kommer succesivt att vinna mark och någonstans i tredje ronden inser brassen att svensken är för stark och för skicklig. Det är inte fel att tippa Gustafsson på decision. Men jag tror och hoppas att Alex släpper loss sin förintelseförmåga. I tredje ronden. Mot burnätet. Med knän och dödligt träffsäkra knytnävar. "The Mauler" på TKO alltså. Underbart. 

Benson Henderson vs. Nate Diaz – Titelfight i lättvikt 
Galans huvudmatch innehåller en Diaz-broder, och då går ingen säker. Varken före, under eller efter matchen. Nate Diaz har en brokig UFC-historik, men vi vet att hans skarpsinniga boxning och hans submissions kan sätta griller i huvudet på vem som helst. För närvarande har Diaz tre raka vinster i UFC. Jag tror att hans största chans är att boxas sjövilt och sedan försöka överraska med någon form av lås. 

Regerande mästaren Ben Henderson är ett fysmonster som vunnit sina fem senaste matcher på decision. Med förnämlig mångsidighet, fotarbete och ett instinktivt brottardriv kommer Benson att kunna styra denna kamp. Förr eller senare söker han sig troligen till ett överläge på marken. Det finns en viss risk att Henderson ligger och bevakar situationen, och fokuserar mer på att undvika Diaz lås och strypningar än att försöka avsluta. 

Jag trodde aldrig att jag skulle yttra följande ord, men jag hoppas nästan att Nate Diaz vinner i Seattle. Det skulle skaka om hela lättviktsdivisionen på ett hälsosamt sätt. Det skulle vara sensationellt och omtumlande. Mitt tips är emellertid att Benson Henderson vinner på enhälligt domslut.

MMA-året 2012 är långt ifrån över. Vi har hela fyra UFC-galor kvar innan nyårsklockorna klämtar. Några av dessa galor är som ni vet helt fantastiska, och en viss Alexander Gustafsson ska slåss mot legenden Shogun om mindre än en vecka. Men jag ska redan nu smygtitta på vad 2013 har att erbjuda. Jag har valt ut åtta matcher som retar smaklökarna lite extra.

Alistair Overeem vs. Antonio Silva – UFC 156
Köttkolossen från Nederländerna är tillbaka efter en lång dopingavstängning. Jag är oändligt less på hela dopingcirkusen som omgärdat Alistair Overeem. Är han någonsin ren, och kan han fightas utan otillåtna preparat? Vi får se. I UFC har "The Reem" hittills bara avverkat Brock Lesnar. Jag räknar dock med att han gör slarvsylta av Bigfoot. Jag är tokpeppad på att se Overeem igen. Är ni?

Antonio "Bigfoot" Silva får inte direkt några "lätta" matcher i UFC. Jag tycker nästan synd om den store brasilianaren. En del av mitt hjärta klappar alltid för Bigfoot, men jag ser inget scenario där han kan spöa Alistair Overeem.

Antonio Rodrigo Nogueira vs. Fabricio Werdum – TUF 2 Brazil Finale 
UFC har fiskat fram två brasilianare som är beredda att mötas. Och en bra matchning är det också. Big Nog vägrar att lägga handskarna på hyllan, och nuförtiden blixtrar han faktiskt till relativt ofta. Det gamla ordspråket gäller alltså fortfarande: den som räknar ut Big Nog på förhand begår ett stort misstag. Trots att Nogueira har anammat en viss robotstyle på senare år, så har han mer fighting i sig än de flesta.

Fabricio Werdum har slipat till sin muay thai och på submissionfronten är han heltäckande. Jag undrar om någon av dem törs eller vill göra det här till en grapplingmatch. Frågan är då vem som har bäst standup? Vad säger ni? Intressant och svårtippad brassedrabbning.

Michael Bisping vs. Vitor Belfort – UFC on FX 7
Michael Bisping är som en reklam-jingel. Irriterande och påfrestande i början, men till slut går man likt förbannat där och nynnar på den. Numera gör jag ingen hemlighet av att jag är ett Bisping-fan. Killen är en krigare och en UFC-veteran som vuxit med tiden. Jag har tidigare sagt att Bisping aldrig kommer att äga ett UFC-bälte, men nu är det banne mig ganska nära ett interimbälte i alla fall. 

Både Bisping och Belfort är kända för att vara boxningsstarka. Vitor Belfort har ju till och med fått tilläggsnamnet "fastest hands in MMA". Senast tog Belfort klivet upp i lätt tungvikt för att utmana Jon Jones, och Belfort gjorde definitivt inte bort sig. Vitor Belfort har bättre KO-potential, men Bisping är en strategisk och metodisk rackare. Jag hoppas att någon av dem satsar på lite groundgame som omväxling. Kudos till UFC för denna matchning!

Dan Henderson vs. Lyoto Machida – UFC 157 
Det är inte bara Alexander Gustafsson som har en titelmatch i lätt tungvikt inom räckhåll. Både Hendo och Machida är i högsta grad med i diskussionen. Detta möte är en stilmässig fullträff. Gamle Hendos brottning och vätebombsinspirerade högerslägga mot Lyoto Machidas karateinfluerade dansnummer. Mäktigt, mäktigt, mäktigt.

Quinton Jackson vs. Glover Teixeira – UFC on FOX 6 
Legendarisk slugger mot upphaussad slugger. Rampage har snackat vitt och brett om att han vill lämna UFC, och jag är tämligen säker på att det här blir hans sista framträdande i oktagonen. Rampage har två raka förluster och han ser tröttare och tröttare ut för varje match som går. Intensiteten i blicken är borta och trovärdigheten likaså. Om Teixeira blandar upp sin djuriska aggressivitet med lite eftertanke så kommer han att pensionera Quinton Jackson.

José Aldo vs. Frank Edgar – UFC 156 
Frankie Edgar prövar lyckan i fjädervikt. Det har vi väntat på, och det lär inte bli några som helst problem för "The Answer" att klara vikten. Bakgrunden till viktklassbytet är förstås de två raka förlusterna mot Benson Henderson. Nu ställs Edgar mot världens i särklass bästa fjäderviktare. José Aldo är en trollkarl och Frankie Edgar är en aldrig sinande energikälla. Den här matchen har alla förutsättningar att bli en av årets bästa.

Jon Jones vs. Chael Sonnen – TUF 17 Finale 
En av de absolut största snackisarna under MMA-året 2012. Hur kunde Chael Sonnen få en titelfight i lätt tungvikt mot Jon Jones? Chael Sonnen: MMA-fighter, PR-guru, snicksnackare. Inte alltid i den ordningen. Det finns naturligtvis ingenting som är rättvist i denna historia. Chael Sonnen har inte gått en match i lätt tungvikt på flera år, och fighters som Dan Henderson och Alexander Gustafsson borde självfallet ha förtur. Men Sonnen kanske kan lyfta tittarsiffrorna för The Ultimate Fighter och dollar är som bekant en central beståndsdel i dagens MMA-värld. Låt vansinnesteatern börja.

Anderson Silva vs. Georges St-Pierre – ?
Teoretisk drömmatch som eventuellt kan bli verklighet under 2013. Supermötet har varit på tapeten under flera år, men nu är vi närmare än någonsin. Frågan som alltid hängt i luften är i vilken viktklass de ska mötas? Ur rättvisesynpunkt skulle jag gissa att det blir i catchweight på cirka 178 pounds. Men det återstår att se. Det går för övrigt rykten om att GSP kräver 50 miljoner dollar för att möta Anderson Silva. 50 000 000! Om matchen blir av kommer Silva att vinna på TKO. Om inte GSP brottar hem det på lay and pray förstås. Det kommer att bli perverst spännande. Men jag fortsätter hävda att Silva vs. Jones är en mycket mer lockande superfight.

Georges St-Pierre vs. Carlos Condit
Det kan inte vara lätt att heta Georges St-Pierre. Alla förväntar sig att han ska gå in i buren och dominera. Alla förväntar sig att han ska vara ett par snäpp bättre än alla andra. Alla räknar med att han ska vinna. Det måste vara ett oerhört tungt ok att bära. Men han gör det med bravur och visst fan vinner han. Ganska överlägset också. 

Jag anser att GSP levererade i Montreal. Konditions- och fysikmässigt har han alltid varit ett föredöme, och i lördags var inget undantag. Brottningen, som på senare år blivit hans mest utmärkande drag, var lika krass och effektiv som vanligt. Vidare tycker jag att GSP hade ett aggressivt driv i boxningen. Han backar aldrig undan. Vänsterjabben når långt och han använder ofta boxningen i syfte att förbereda nedtagningarna. Det är endast en detalj i GSP:s game som jag stör mig på: högerhanden. Den var inte kanonkulesnabb, inte ens i början av matchen. Dessutom ser man sällan att han slår en s.k överhandshöger. Med risk för att låta småaktig, men jag önskar ibland att St-Pierre hade en Chuck Liddell-slägga. Ett loopande mördarslag. 

I Kanada är GSP en nationalhjälte. I resten av världen är han en MMA-konung. För mig är Georges St-Pierre den största. En GSP-kritiker skulle likväl säga att han fortfarande inte kan avsluta en match. Att han är tröttsam att titta på. Att han gått sju raka matcher utan det där lilla extra som t.ex Anderson Silva bjuder på. Det enda man kan konstatera är att GSP vinner och att han är totalt överlägsen i sin viktklass. Det räcker långt i min bok. 

Jag har läst en grej på internet. Det sägs att Georges St-Pierre eventuellt ska möta Anderson Silva nästa gång. Vi får vänta och se om nätsurret stämmer. GSP vs. Silva borde vara alla MMA-älskares våta dröm, men personligen är jag tveksam. Mest för att det troligen blir en catchweight-match i 178 Pounds. Och jag ogillar catchweight. Därutöver finns ett par welterviktare som GSP bör möta: Johny Hendricks, Nick Diaz och möjligtvis Rory MacDonald. Men okej, en supermatch mellan welterviktsmästaren och mellanviktsmästaren kommer att bli det största som UFC någonsin gjort. Det är naturligtvis svårt att förneka attraktionskraften i detta gigantmöte. Jag tror att min tveksamhet till GSP vs. Silva till viss del beror på att jag är rädd. Rädd för att min idol ska förlora. 

Carlos Condit gjorde en bra match. Han utmanade och stretade emot, och i början av tredje ronden sänkte han GSP med en oväntad huvudspark. Condit har underbar teknik och skön inställning. Trots att han stundtals simmade i sitt eget blod så eggade han på publiken. Jag gillar karln skarpt. 

Martin Kampmann vs. Johny Hendricks 
Tolv sekunder mot Fitch, en skitmatch mot Koscheck och nu 46 sekunder mot Kampmann. "Skägget" Hendricks är ojämn, men han kan uppenbarligen det här med att slå duktiga killar till marken. I UFC har han 9-1 och fem raka segrar för tillfället. Kör man över Kampmann i en contendermatch är det klart som korvspad att man ska ha en titelmatch. Jag tror förvisso att GSP kommer att plocka isär Johny Hendricks som en billig byggsats, men Hendricks har det där maffiga klippet i nävarna som aldrig bör underskattas.

På lördag är det dags. UFC 154 i Montreal, Kanada. Sagan om konungens återkomst. Galan i Bell Centre handlar i första hand om två welterviktsmatcher.

Georges St-Pierre vs. Carlos Condit – Titelfight i Weltervikt
Nu är han tillbaka. Efter drygt 18 månaders frånvaro på grund av skador gör welterviktskungen comeback. Att jag drar paralleller till den tredje filmen i Sagan om Ringen-trilogin beror på att GSP varit extremt viktig för mig och mitt MMA-engagemang. Jag började följa sporten MMA på daglig basis tack vare Georges St-Pierre. På den tiden var GSP en så kallad "rising star". En ny och tidsenlig typ av MMA-utövare som hade allt. Och då menar jag verkligen allt. GSP förfogade över en makalös fysik och hans boxning, sparkar, brottning och BJJ höll högsta kvalitet. Dessutom var han presentabel och osedvanligt ödmjuk.

Under åren 2004-2005 lade GSP grunden till den moderna MMA:n. Det kanske låter som stora ord, men det var precis då som MMA tog steget från halvobskyr slagsmålsverksamhet till rumsren och respekterad sport. GSP gick i bräschen för denna utveckling och han lanserade samtidigt en stil som bestod av atletisk precision och förbluffande allsidighet på teknikfronten. Den nya tidens MMA-maskin var född.

Från matchen mot Karo Parisyan på UFC 46 till matchen mot Jake Shields på UFC 129 har GSP skrapat ihop ett facit på 16-2 i oktagonen. Efter förlusterna mot Matt Hughes och Matt Serra har GSP kommit tillbaka starkare än förut. För mig personifierar han viljestyrka och beslutsamhet. I dagsläget har St-Pierre nio raka segrar och man kan säga att han, tillsammans med Anderson Silva och Jon Jones, är sportens största stjärna. Den 17:e november är datumet för hans efterlängtade återkomst.

Det sägs ibland att GSP är tråkigt och oförmögen att avsluta sina matcher. Att han inte bjuder på samma artisteri som till exempel Anderson Silva och Jon Jones. Att han förvandlats till en brottarrobot med strategi- och domslutsvinster som främsta mål. Jag kan till viss del förstå kritiken, och faktum är att GSP inte avslutat en match sedan 2008 mot Matt Serra. Men jag får fortfarande rysningar när kanadensaren kliver in i buren, och hans sätt att anpassa sig och dominera sina motståndare är utan motstycke. Jag är rysligt sugen på att se vart GSP står 2012.

I GSP:s frånvaro passade Carlos Condit på att knipa interimbältet i weltervikt. Jag hör till dom som tycker att Condit var alldeles lysande mot Nick Diaz. Jag hör också till dom som tror att Condit kan vara mannen som ger St-Pierre riktigt stora problem. "The Natural Born Killer" har en fantastisk skärpa i sina offensiva attacker. Därtill har han fotarbetet, låsen, konditionen och smartheten som krävs för att skaka den riktiga mästaren. Det är på brottningsfronten som Condit kommer att få störst bekymmer.

Enligt oddsen är GSP klar favorit. Betsson har 1.27 på GSP och 3.75 på Condit. Så länge Condit kan hålla sig stående är det här en öppen historia. Mycket beror också på hur GSP hanterar eventuell ringrost. I slutändan tror jag att GSP kommer att lägga ner Condit tillräckligt många gånger för att vinna. Mitt tips är Georges St-Pierre på decision.

Martin Kampmann vs. Johny Hendricks – Weltervikt 
Det var sagt att vinnaren i denna svårtippade match får nästa chans på titeln. Vi får se om det stämmer. Ibland får Kampmann det riktigt svåra att se lätt ut. Ibland är Kampmann helt magisk. Ibland gör Kampmann exceptionella vändningar under matchens gång. Men ibland har dansken en tendens att bli initiativlös och ta alldeles för mycket stryk. Dansken ger mig irriterande huvudbry var eviga gång. Det enda jag är säker på är att "Hitmans" chanser ökar avsevärt ju längre matchklockan tickar.

Johny Hendricks är något lättare att förstå sig på. Grundmurad brottning och knockoutkraft i nävarna. Jag måste emellertid säga att hans två senaste matcher är problematiska att analysera. 12 sekunder mot Jon Fitch och en usel split decision-vinst mot Josh Koscheck säger ganska lite om Hendricks aktuella status.

Jag tror på ett av följande scenarion: Johny Hendricks bombar sönder Kampmann i första ronden, eller också manövrerar Kampmann tålmodigt hem ett domslut. Vad tror ni?

Dong Hyun Kim vs. Paulo Thiago 
Jag trodde att Kim skulle visa respekt för Paulo Thiagos submissionkunnande. Men icke. I tre ronder buntade koreanen ihop brasilianaren med en härlig kombination av judo, brottning och BJJ. Även om matchen var ensidig så fanns det mängder av intressanta grapplingdetaljer att titta på. I min granskning beskrev jag Kim som rejält kompetent, anonym och småtrist. Jag kanske får överväga det där med småtrist? Det här var mycket roligare än väntat, och jag ser gärna att Dong Hyun Kim får en ny chans att möta Demian Maia. Paulo Thiago har problem både stående och på marken. Nu har han förlorat fyra av de fem senaste matcherna. Det kanske börjar bli dags för Thiago att ägna all sin tid åt den militära specialstyrkan hemma i Rio istället?

Thiago Silva vs. Stanislav Nedkov
Inga överraskningar, inga evangelier och inga oförglömliga minnen. Både Silva och Nedkov följde planritningen till punkt och pricka. Det Nedkov saknar på finess- och teknikfronten kompenserar han med bullriga krokar, tjurrusningar och ogenomtänkta nedtagningsförsök. Det fungerar kanske mot blåbärsfighters, men inte mot en självsäker 29-åring som vuxit upp i São Paulos slumområden. Thiago Silva klinchade effektivt och dominerade med fotarbete och stabil muay thai. När Nedkov till slut kroknade i tredje ronden kunde Thiago Silva välja och vraka mellan olika sätt att avsluta matchen. Silva valde double leg, mount och arm-triangle choke. Som att stjäla godis av småbarn. Det här var en välbehövlig seger för brasilianaren, men inte nödvändigtvis en seger som gör honom relevant igen.

Rich Franklin vs. Cung Le
Okej, det var en jättefin knockout av Cung Le. Verkligen jättetjusig. Jag erkänner, om än något motvilligt. Rich Franklin föll som ett nedsågat träd, och det är relativt sällan man ser så pass rena knockar nuförtiden. Ett ögonblicksverk för framtida highlight-klipp. En kryddig avslutning på en i övrigt decision-baserad gala. Nu har Cung Le två raka segrar, men det är endast av akademisk betydelse. Jag ser ingenting i 40-åringens game som kan hota mellanviktstoppen. Och om någon ens funderar; Cung Le är inte i närheten av en titelmatch. Herregud vilken sjuk tanke. För Rich "Ace" Franklin kan den här förlusten betyda spiken i kistan. Hur kommer man tillbaka efter detta? Franklin har inte utmärkt sig sedan han pensionerade Chuck Liddell för drygt två år sedan. Och att stupa medvetslös i burgolvet inför Kinapubliken ingick knappast i Franklins strategi. Den före detta mellanviktsmästaren har nått vägs ände. Det går inte att förneka.

I väntan på UFC 154 och GSP:s återkomst tar vi en avstickare till den lilla kinesiska regionen Macao. UFC on Fuel TV 6 heter galan, och det blir första gången UFC besöker Kina. Det finns dock bara en kines på det relativt svaga matchkortet. Jag ser, hör och häpna, mest fram emot den stadige oxen Stanislav Nedkov. Det säger väl det mesta om galans kaliber. Att man sedan slängt in självaste Bruce Lee på evenemangsaffischen är snudd på skrattretande. Men okej, min granskning inför lördagen ser ut så här. 

Rich Franklin vs. Cung Le – Mellanvikt 
Franklin återvänder till mellanvikt, och världen håller andan. Eller kanske inte. I några år har Ace Ventura-lookaliken stövlat runt i meningslös catchweigt, samt även i lätt tungvikt. Före Anderson Silvas tid var Rich Franklin en viktig figur i UFC. En hörnsten i det växande UFC-imperiet. Numera är han en blek installation utan vare sig udd eller finess. Jag vet ärligt talat inte vad Franklin kan uträtta i mellanvikt? Troligen kommer han att fungera som guldkantat utfyllnadsmaterial, tack vare sin gamla mästartitel. Franklin är en sån där kille som man kan slänga in lite vart som helst, med hyfsat resultat.

I själva verket har 38-årige Franklin ytterst begränsade möjligheter att påverka maktbalansen i 185 pounds. Det tåget har lämnat perrongen, och ässen i skjortärmen är slut. Det är dock inte fy skam att fortfarande få gå huvudmatcher i UFC. 

Att Vietnames-Amerikanen Cung Le toppar en UFC-gala i Kina känns inte särskilt oväntat. 40-årige Les uppgift är att charma publiken i Kina med sin sparkbaserade MMA-stil. Vi får se om det fungerar. Personligen har jag aldrig förstått hypen kring Cung Le. Senast var han snudd på bedrövlig mot Patrick Cote, trots seger på enhälligt domslut.

Matchen mellan Franklin och Le är som ljummet vatten. Inget man vill ha i glaset på en lördagskväll. Franklin har bättre kondition, bättre boxning och bättre oktagonerfarenhet. Mitt tips är att detta kommer att leda honom till en klar poängseger. Jag förväntar mig absolut ingenting av den här pseudoangelägna huvudmatchen.

Thiago Silva vs. Stanislav Nedkov – Lätt tungvikt
Brasiliansk buse mot bulgarisk muskelslugger. Hur låter det? UFC vill bjuda kineserna på en saftig knockoutrökare. Därför har man bjudit in Thiago Silva och Stanislav Nedkov. Vem faller först månntro? 

Silva har haft några besvärliga år med förlustmatcher och förfalskade urinprov. Senast blev han fullständigt utmanövrerad av Alexander Gustafsson i Globen. Nedkov har 1-0 i UFC och 12-0 totalt. Det är någonting bestialiskt (och samtidigt komiskt) med att komma från Bulgarien. Nedkov är en aggressiv väderkvarn som vevar i blint raseri. Dessutom har han svart bälte i BJJ. 

Jag skulle bli kolossalt förvånad och besviken om det här går tiden ut. Silva är kyligare och bättre på att disponera sina krafter. Därtill har han mött mycket bättre motstånd än Nedkov. Mitt tips är att Thiago Silva vinner på TKO i rond två. 

Paulo Thiago vs. Dong Hyun Kim – Weltervikt 
Här har vi två killar som såg bra ut för några år sedan. Jag minns när Paulo Thiago knockade Josh Koscheck på UFC 95. I sin UFC-debut dessutom. Då trodde man att något stort var på gång. Men efter Kos-matchen har Thiago 3-4 i buren, och senast i Globen stupade han redan efter 42 sekunder mot Siyar Bahadurzada. Brasilianaren känns numera som en mellanfighter utan det där livsviktiga självförtroendet.

Kim har varit en pålitlig slitvarg i oktagonen under några års tid. Rejält kompetent, anonym och småtrist. Efter att ha blivit nedmejad av Carlos Condit och abrupt skadad mot Demian Maia är det svårt att avgöra Dong Hyun Kims aktuella status i weltervikten. Mitt tips är att Kim kommer att hålla matchen stående, och utnyttja jabb, räckvidd och rörelse för att ta hem ett domslut. Sydkoreanen måste dock hålla hakan på behörigt avstånd från Paulo Thiagos yviga överhandshöger.

En vansinnigt oestetisk affisch till ett fantastiskt matchkort. Det är UFC 155 det. Jag har sett många anskrämliga UFC-posters genom åren, men den här tar nog priset. Allt är egentligen fel med denna affisch. Typsnittet är läbbigt och färgerna är hemska. Men framförallt undrar jag varför Junior Dos Santos ser ut som en djävul? 

Happy Halloween alla läsare!