UFC 125 startar om några timmar. De preliminära matcherna är redan igång. Här kommer en liten guide till nattens skådespel, som hamnar någonstans mellan fem och sex på Richterskalan. 

Det finns uppenbar risk att Frankie Edgar och Gray Maynard dansar och kramas om vartannat i fem ronder. Edgar dansar bäst och Maynard kramas mest. Smarta och effektiva gameplans är något dessa gentlemen behärskar till fullo. Det är förbaskat svårtippat. Maynard kommer naturligtvis att suga sig fast vid Edgars ben likt en ovanligt välvuxen igel, och får han tillbringa tillräckligt mycket tid i horisontalläge finns stora möjligheter för en mobbarseger. 

Chris Leben vs Brian Stann känns som ett riktigt barslagsmål, som hämtat ur den gamla storfilmen Roadhouse med Patrick Swayze. Jag känner redan lukten av svett, skitig gummimatta och blod. Det blir garanterat inte någon vacker tillställning, och vill man ha en stillbild från någon av kvällens matcher att hänga ovanför sängen, är det inte från denna köttfärslimpa till fight. Chris Leben har hittat ett flow, som kan hålla i sig om han slåss med bara en gnutta tålamod och hjärncellsaktivitet. 

För mig blir nattens roligaste och mest emotsedda match den mellan Thiago Silva och Brandon Vera. Jag är ett gammalt fan av "The Truth" och skulle vilja se honom komma på fötter igen. Med två raka förluster krävs snart en övertygande seger. Annars hänger han löst när Dana och Joe Silva går loss med stora lien nästa gång. Vera har utomordentlig muay thai-teknik och bör jobba med rörlighet, bensparkar och knän. Silva har en stil som handlar om att avancera och snabbt kalla in John Blund. Jag är tämligen exalterad och hoppas, om sanningen ska fram, på ett fett nyårsklimax. 

Dong Hyun Kim är killen som ännu inte dragit på sig någon officiell förlust, och han är fortfarande något av ett jättestort och helsvart pussel för mig. Om Nate Diaz kan diktera villkoren för denna match kommer han att slå sig fram till seger via kompetent försvar mot nedtagningar, slafsboxning på avstånd och eventuellt ett och annat BJJ-trolleri. För en gångs skull håller jag faktiskt på lillebror Diaz. Hans pubertala artisteri och hans hönserifasoner börjar ge utdelning i min bok. Det finns någon diskret charm som liknar integritet i det han gör. 

Lägg bort finbesticken, den omsorgsfullt upplagda plockmaten och dyrdrickat. 250 kronors champagnen, eller det som finns kvar av den, passar inte till denna förhistoriska gladiatorkamp. Nu är det gigantiska flintastekar, mjöd och massor av servetter som gäller. Clay Guida går inte att tämja och det finns ingen dampmedicin i världen som hjälper när grottmongot går upp i buren. Det är skönt att veta vart man har vissa fighters. Takanori Gomi kommer utan tvekan att försöka göra detta till en boxningsmatch. Eller boxning och boxning... Stora och inte helt manualenliga svingar, illasinnade avsikter och lite japansk samurajmentalitet är hans enda chans.  

UFCs tungviktsdivision är inte så djup som jag, naivt nog, trodde för ett halvår sedan. Med Velasquez, Carwin och Nogueira på listan över rehab-patienter är det nästan kris i 265-divisionen. Desstutom har vi en viss Brock Lesnar som vägrar delge oss tungviktsfanatiker någon information. 

I brist på riktigt relevanta tungviktsmatcher får vi nöja oss med John Madsen vs Mike Russow på UFN 24. Småfete TUF 10-deltagaren John Madsen har visserligen 4-0 i UFC och såg riktigt stark ut senast mot föredettingen Gilbert Yvel. Han har dessutom spöat killar som al Turk och Karlos Vemola. Jag hoppas innerligt att jag underskattat John Madsen, och att han kan bli en figur att räkna med i framtiden. Jag skulle vilja se Madsen vs mitt skötebarn Matt "Meathead" Mitrione snart. 

Lika småfete Mike Russow har 2-0 i UFC och knockade oväntat Todd Duffee i UFC 114. Även om Russow har 13-1 i sin MMA-karriär så känns han seg och harmlös. John Madsen borde få en ganska enkel resa den 26 mars. 

Han är nybliven fjäderviktsmästare i UFC och han är en av Zuffas mest lysande stjärnor. Ändå har han inte visat upp sina kunskaper för UFC-publiken. Det ska bli oerhört intressant att se Jose Aldo kämpa i världens största MMA-organisation. 

Aldo har 18-1 i MMA-record och 8-0 i World Extreme Cagefighting. Dessutom har han självförtroende: 

"Jag gillar inte att stanna upp och jag är aldrig nöjd. Jag tänker alltid på framtiden. Jag vill fightas tre gånger under 2011 och behålla mitt fjäderviktsbälte, för att sedan gå upp till 155 lbs och kämpa för att bli lättviktsmästare under 2012."

Jag skulle personligen vilja se Jose Aldo i lättvikt. Han är teknisk, snabb som satan och allround. Viljan och förmågan att avsluta en match har han definitivt. Jag kan se honom utgöra ett allvarligt hot mot alla nuvarande lättviktare i UFC.

Drömmatchen i lättvikt vore förstås Aldo vs Penn. Nu är Baby Jay visserligen uppe i weltervikt och harvar, med framgång för närvarande, men han kommer ju aldrig att kunna ta titeln av GSP. Det kommer troligen inte ens att bli aktuellt, och vem vill för övrigt se GSP vs Penn 3? 

Nää, Penn vs Aldo i början av 2012. I lättvikt. Vad sägs om det?

Regerande tungviktsmästaren Cain Velasquez har som bekant skadat axeln och blir borta någonstans mellan sex till åtta månader som det ser ut. I praktiken innebär detta att matchen Velasquez vs dos Santos kan bli av först till sommaren. 

Junior är inte glad över denna oväntade händelseutveckling, och man förstår nästan hans frustration. Tanken var ursprungligen att "Cigano" skulle möta "Brown Pride" Velasquez någon gång under våren. Nu vet ingen vad som händer. UFCs tungvikts-division behöver sannerligen action. Så enkelt är det. dos Santos vill nu få möjlighet att slåss om ett tillfälligt tungviktsbälte.  

"Jag är verkligen upprörd. Hur kan en person gå ifrån en match mot Brock Lesnar i perfekt fysisk kondition och sedan bli skadad utan att ha börjat träna? De senaste nyheterna jag hörde om Velasquez var att han ridit i Mexico. Hur blev han skadad? Jag är i den bästa fasen i min karriär, jag tränar hårt och jobbar intensivt för att göra mitt livs bästa match, och sedan blir matchen plötsligt uppskjuten i åtta månader. Det är orättvist."

"Jag har inte gått en match på fem månader, och att fightas är mitt liv, inte bara för att jag älskar det, men också för att jag behöver tjäna pengar. Jag tjänar inte lika mycket pengar som de främsta, så jag behöver verkligen gå matcher. Självklart vore det fantastiskt att möta Velasquez i UFC: Rio i augusti, men jag kan inte hålla mig borta från oktagonen i ett år bara för att vänta på att han ska återhämta sig... så jag tycker att det mest rättvisa vore att Dana ger mig möjligheten att fightas om interimbältet."

Vem skulle Junior dos Santos i så fall möta i en eventuell match om det tillfälliga tungviktsbältet?

MMA-året 2010 är snart slut och det är dags att försöka titta tillbaka på de viktigaste och mest minnesvärda händelserna. Det finns dock en match kvar av betydelse, och det är givetvis Alistair Overeem mot Todd Duffee på nyårsafton. Matchen gäller Dreams interim-tungviktsbälte och Duffee kan smälla av en oväntad nyårsraket i ansiktet på hela fightingvärlden, om han skulle lyckas vinna förstås.

Det som etsat sig fast i minnet allra mest från 2010 är troligen Fedor Emelianenkos förlust mot Fabricio Werdum i Strikeforce. Alla förstod att Fedor skulle råka ut för detta förr eller senare. "The Last Emperor" är fortfarande en riktigt stor fighter, men MMAs tungviktstron sitter han inte längre på. Alla turer kring Fedor och hans ickefightande börjar dessutom bli påfrestande. Han gick en match under 2010 och det slutade med torsk. Det hela är bara en smula tragiskt för alla oss som älskar att se Fedor fightas.

Anderson Silva fjantade bort all trovärdighet i skamfläcken till match mot Demian Maia i UFC 117. Att han sedermera dominerades i fyra och en halv rond av Chael Sonnen gjorde inte saken bättre. "The Spider" är en pajas, men en sanslöst talangfull sådan när han fightas ordentligt. Chael Sonnens dopingaffär kom som en chock, men verkar redan ha glömts bort? Sonnen själv har knappt sagt ett ljud, och det kanske är så man tar sig igenom en sådan grej på bästa sätt.

UFC 108 inledde 2010 och vi har fått se 17 ordinarie UFC-galor, samt ett gäng Fight Nights och mindre event under året. Den stora nyheten att WEC går samman med UFC gör att vi förmodligen kan förvänta oss ännu fler evenemang under 2011. Vi har ännu inte sett bantamviktarna och fjäderviktarna göra ordentlig entré i den stora oktagonen, men det känns hoppfullt och trevligt i största allmänhet.

Brock Lesnar etablerade sig som tungviktskungen efter att ha submittat Shane Carwin i UFC 116. Älskad och hatad. Brock stod trots allt längs fram på skeppet och skrek "I'm the king of the world". Hans rädsla för att bli punchad i fejset började dock bli uppenbar, och när Cain Velasquez stod för motståndet i UFC 121 insåg världen att fulländad teknik oftast slår ursprunglig råstyrka med hästlängder.  

För Sveriges del har 2010 varit ett helt fantastiskt år. MMA har tagit det slutgiltiga klivet från underground-företeelse till etablerad sport. Vi har sett Alexander Gustafsson göra bättre ifrån sig än vad någon svensk gjort tidigare. Nu har han fått ett kontrakt på fyra nya matcher, och det talar väl sitt tydliga språk. Bakom Alex finns dessutom en enorm bredd. De internationella proffessionella MMA-reglerna får numera tillämpas i Sverige, vilket öppnar upp för en framtida UFC-gala på blågul mark. 

Det är nästan omöjligt att nämna alla matcher som förtjänar att nämnas. Därför ska jag, rakt upp och ner ur minnet, göra en liten lista på UFC-fighter som (förutom de jag nämnt tidigare) varit viktiga för mig. Gnäll gärna om ni tycker att jag är helt ute och cyklar.

1. Randy Couture vs James Toney

2. Frankie Edgar vs B.J Penn x 2

3. Junior dos Santos vs Roy Nelson 

4. Shogun vs Machida

5. Chuck Liddell vs Rich Franklin

6. B.J Penn vs Matt Hughes

7. Frank Mir vs Shane Carwin

8. GSP vs Josh Koscheck

9. Dan Hardy vs Carlos Condit

För egen del har bloggåret 2010 gått från att ha ingen tid och ingen inspiration till att ha hyfsat med tid och mycket inspiration. När jag startade UFC - En Blogg om Ultimate Fighting Championship och MMA den 9 maj 2009 visste jag inte alls vad som krävdes av en MMA-bloggare. Nu vet jag att det är oerhört roligt, nödvändigt och stundtals mycket arbetssamt att driva en blogg. Att uppdatera regelbundet, bevaka nyheter och skriva om alla galor tar mer tid än vad man kan tro. I slutändan blir det många timmar som läggs på bloggandet.

Jag ger aldrig några nyårslöften. Däremot kan jag försäkra att integritet och personliga ställningstaganden kommer att leda mig vidare in i 2011. Vad som sedan händer under nästa år vet jag inte. På ett eller annat sätt kommer jag att fortsätta skriva om MMA. Antingen i nuvarande form eller för någon annan MMA-sida. 

Ett stort TACK till alla som följt bloggen under året! Nu återstår bara att önska alla läsare ett GOTT NYTT ÅR!   

Det kommer inte som någon större överraskning att Alex "Bruce Leeroy" Caceres har fått en möjlighet att fightas i UFC. Om man lever om tillräckligt mycket blir man uppmärksammad. För den flamsiga och irriterande karate-clownen från The Ultimate Fighter 12 var inte särskilt imponerande när han väl deltog i dokusåpan. Visst, han kan showa och han har en giljotin som fungerar, men något bestående intryck rent teknikmässigt gjorde han inte på mig.

"Bruce Leeroy" tog sig till kvartsfinal i TUF 12 där han förlorade på enhälligt beslut mot Michael Johnson.

Nu ska Caceres, som gått ner till fjädervikt, möta tidigare WEC-fightern Mackens Semerzier på galan som heter UFC Fight Night 24 den 26 mars. Semerzier nådde endast 1-3 i WEC och kan vända en starkt nedåtgående trend om han besegrar Caceres.